Det är annars lätt att ryckas med och tro på dystopierna om att den svenska modellen nu kommer att avsomna, eller dö med ett pip, som Göran Greider förutspådde i DN Kultur i går (08/03/18).
Varningstecken på allvarlig sjukdom saknas inte:

Det är hoten i efterdyningarna av Laval, EG-domstolens tolkning av hur utländska gästarbetare ska avlönas i EU. Det är de aggressiva tongångarna från hökarna i Svenskt Näringsliv om att tryggheten på arbetsmarknaden är för stor, trots att lågkonjunktur, kris och varsel härjar värre i landet än eventuella ”störande” effekter av las, lagen om anställningsskydd. Det är alliansregeringens nedmontering av a-kassan och andra trygghetssystem som gör löntagarnas inkomster lägre och mer sårbara på arbetsmarknaden.

En plötslig kraschlandning i samtalen om ett moderniserat Saltsjöbadsavtal förra veckan tog dessutom snabbt död på förhoppningarna om ett nytt samförståndsavtal om hur den svenska arbetsmarknaden ska fungera. Det var förvånande, men önskemålen från arbetsgivarna var väl magstarka för facken.

Det var till och med så att finansministern och nymoderaten Anders Borg tyckte att svenskt Näringslivs krav på att försämra turordningsreglerna var märkligt. Det går ju redan att säga upp mellan 30 och 60 procent av personalstyrkan inom 6 till 9 månader, konstaterade han helt krasst. (I samma veva sa statsminister Fredrik Reinfeldt nej till LO och TCO när de bland annat krävde höjd a-kassa som krisbekämpning och att ministern skulle föra den svenska modellens talan i EU, så kärleken till kollektivavtal och fackliga rättigheter sitter tämligen löst hos regeringen.)

Men, trots dessa tecken på att modellen inte har någon framtid, eller i vart fall är under press, så tror jag det är överdrivet. Svenska folket gillar sin modell – och jag vågar hävda att de flesta arbetsgivare i tysthet håller med.

Som jag tidigare skrivit har den avbrutna processen lett till att sammanhållningen mellan de två tungviktarna på arbetsmarknaden tjänstemännen i PTK och arbetarnas LO blivit tajtare och bättre. Det kommer att stärka fackens förhandlingsposition gentemot arbetsgivarna – och i förlängningen den svenska modellen. Reinfeldts slakt på a-kassan och oviljan att lyssna på facken har stärkt gemenskapen även mellan LO och TCO.

Och väljarna har makten 2010. Om modellen ska rivas eller renoveras är det faktiskt vi väljare själva som är med och tar beslut om. (Där kan man vara lite pessimist och fundera på om svenska folket klarar att tänka sig en kvinna som statsminister, eller om det känns lugnast med en man vid rodret trots allt, men vi får hoppas att det inte visar sig vara så.)

Varje dag tecknar facket nya kollektivavtal med arbetsgivare och ser därmed till att de anställda, förutom fackligt förhandlarstöd får rätt till försäkringsskydd och avtalspension. I dag åstadkom exempelvis Handels blockadhot ett avtal mellan Företagsväxter och Kommunal, sedan företaget gått med i arbetsgivarorganisationen SLA.

Den här veckan har hela Sverige mer eller mindre kokat av olika demonstrationer för att bevara den svenska välfärden och stärka kollektivavtalen.
I Sundsvall, Västervik och Sölvesborg tågar människor för att visa sitt stöd för välfärdssamhället och den svenska modellen. I Sölvesborg har ingen demonstrerat sedan varvskrisen i slutet av 1970-talet. I Norrköping och Stockholm och på andra håll visade fack och politiker sitt stöd för den svenska modellen genom att hylla kollektivavtalens dag. På lördag går Gotlands barnskötare ut i en stor demonstration för att protestera mot neddragningarna av barnomsorgen.

Varje torsdag håller Kommunal möten för rättvisa på Mynttorget i Stockholm. I dag talar Lars-Åke Almqvist, Kommunals 1:e vice ordförande.
Varje månad har Kommunal liknande möten över hela landet och så har det varit sedan 2006!

Välfärden behöver pengar, och här finns det sympatisörer från både höger och vänster, de flesta kommunpolitiker av alla kulörer önskar ökade statsbidrag så att de slipper säga upp. Inte på länge har engagemanget och intresset för de här frågorna varit större. Men, jag tror inte att ständiga demonstrationer och protester är något som arbetsgivarna gillar. Arbetsgivare vill också ha ordning och arbetsro, om löntagarna klarar att hålla samman så nog kommer detta att ge resultat också i förhandlingarna.

Nya avtal kommer att tecknas, lokala lönevarv kommer att köras igång, fackklubbar och arbetsgivare sätta sig i möten precis som alla andra år.

De varningsklockor som börjat ringa efter EG-domstolens tolkningar av vilka villkor som ska gälla för arbetare som kommer från andra länder har ökat kärleken till den svenska modellen, inte minskat den. Ja, det kanske rentav blir EU-modellen för hur samtal mellan anställda och arbetsgivare ska föras till framgång? Med tanke på hur snabbt kapitalismen hamnat i onåd i kretsar som tidigare enbart bejakat den kan vad som helst hända. (Kom ihåg var ni läste det först…)

I dag skriver EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström på SvD Brännpunkt  om krisbekämpningen och hur jobben ska klaras i alla EU:s medlemsländer.  De åtgärder som stats- och regeringscheferna föreslår handlar om att ”vidta kraftfulla arbetsmarknads- och socialpolitiska åtgärder för att behålla jobb, skapa nya jobb och lindra de sociala konsekvenserna av krisen. Inkomststöd i kombination med aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder stimulerar efterfrågan, gör det lättare att komma tillbaka i arbetslivet och förhindrar social utslagning”, konstaterar hon bland annat.

Och vad är detta om inte en hederlig svensk modells väg. En väg som kan tolkas höjd a-kassa, mer arbetsmarknadsutbildning och krispengar till kommunerna så att sysselsättningen i välfärdssektorn inte sjunker och gör ont ännu värre.
Nu har dock statsminister Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater inte verkat så jätteintresserade av pengar till kommunsektorn, men sista ordet är inte sagt där än.

Göran Greider, Dala-Demokratens chefredaktör ser som sagt den svenska modellen dö – men kanske också födas om igen. Vitaliserad och med nya insikter efter sin svåra kris.

Kanske får vi aldrig se det där Saltsjöbadsavtalet från 1938 i version 2:0. Men jag tror faktiskt att vi gör det. Ledningen för Svenskt Näringsliv kommer att tänka om, i takt med att kritiken mot kapitalismens sätt att fungera praktiskt påverkar ända in i deras egna styrelserum. Signhild Arnegård Hansen är ny ordförande för Svenskt Näringsliv. Jag tror att hon snart ser värdet av att inte vara i ständig kollisionskurs med dem som faktiskt ser till att arbetet utförs. Lite chips och dipp tillsammans med Wanja, Sture och Anna kommer kanske förr än vi anar.