Inte blev det fritt fram att undanta fem anställda i alla företag från turordningslistan som arbetsgivarna krävt. (Trodde de verkligen att detta var möjligt?) Och inte heller ville arbetsgivarna ta på sig ökat ansvar för rehabilitering och hjälp till uppsagda som facket hade önskat. Bådas önskelistor var långa, men nu får de slängas i papperskorgen.

Regelverket från det 71 år gamla arbetsmarknadsavtalet får duga ett tag till, sedan arbetsgivarna oväntat avbröt förhandlingarna. Anställningsskyddet blev knäckfrågan, som inte gick att lösa.
LO och PTK är förbannade för avhoppet, som de ser som ett brott mot god förhandlingssed. Men samtidigt lite nöjda med sin nyfunna vänskap, som verkar ha vuxit under tiden i gruppen och som kanske kan utvecklas under kommande förhandlingar i de avtalsrörelser som väntar.

Nätverkande ska inte underskattas. Att träffas och jobba för ett gemensamt projekt skapar kollegiala band och bygger relationer på sikt. I hårda tider när fackföreningsrörelsen är under attack (även om alliansen skulle kalla det för kärleksattack,  eller love-bombing eller något ditåt, för de älskar ju facket som bekant) har förhandlare från alla läger allt att vinna på att träffas och prata. Så har vi fackliga tidningar jobbat länge. Att lära mer om varann och se till det som förenar är stärkande och inspirierande.

När det nu visar sig att det gamla Saltsjöbadsavtalet från 1938 får duga ett tag till som riktlikare på arbetsmarknaden så kan PTK:s Lars-Bonny Ramstedt och LO:s avtalssekreterare Per Bardh kanske ändå ta varann i hand, och lite lätt travesterande skådespelaren Humphrey Bogart i Casablanca säga: Detta kan vara början på en lovande vänskap.

Den dubbla styrkan kan i alla fall inte vara en nackdel i de nya möten med arbetsgivare av alla de slag som väntar.