Riskkapitalisterna har gjort sitt intåg i den offentliga sektorn, inom sjukvård, äldreomsorg och skolor. I all tysthet. De stora vårdbolagen Attendo, Carema, Aleris och Capio har riskkapitalbolag som huvudägare.
Affärstidningar och analytiker spår nu en våg av problem och till och med konkurser i riskkapitalägda bolag på grund av finanskrisen. Företagen är ofta högt belånade.
– Det är oroväckande, säger Sofie Evertsson, 28 år. Hon bor på Södermalm i Stockholm och är socialdemokratisk ledamot i stadsdelsnämnden.
– Om företagen inte klarar ekonomin, hur garanterar man vården? Vad finns det för beredskap, undrar hon och vill veta vad som händer juridiskt och ekonomiskt. Den frågan har hon ställt till Södermalms stadsdelsförvaltning, som numera lägger ut all äldreomsorg på entreprenad. Kommunen får inte ens lägga ett eget anbud. Hon har ännu inte fått något svar.

Sofie Evertsson tycker att det är fel att politikerna lägger ut en verksamhet, som vi betalar via våra skatter, till företag som har fonder placerade i skatteparadis. Som exempel nämner hon Attendo, vars huvudägare har fonder på Jersey i engelska kanalen. Likadant med Aleris vars ägare har fonder på ön Guernsey.  
– Om de har fonderna där undviker de bolagsskatten på 28 procent och delägarna kan placera sina inkomster där.
Sofie Evertsson befarar att kommunerna måste tillföra kapital för att säkra verksamheten och att det i sin tur drabbar skattebetalarna.
– Det blir medborgarna som får stå för kostnaderna, samtidigt som kommunen sålt ut sin egen kompetens.

I stort sett alla riskkapitalaktörer sitter på bolag som köpts till höga priser med stor belåning i branscher som är konjunkturkänsliga.
Men Sofie Evertsson är även skeptisk till riskkapitalbolag av andra skäl. De har höga krav på avkastning.
– För att göra vinst måste de dra ner på kostnaderna.
I Attendos fall avspeglar det sig i antalet fall av misskötsel, säger hon och nämner äldreboendet Vintertullen på Södermalm, som fått kritik av såväl Socialstyrel­sen som Läns­styrelsen. Anhöriga har gång på gång påpekat att det är för lite personal.
– Upphandlingssystemet gör också att det inte går att säga nej till ett företag, bara för att det är ägt av riskkapitalister.
Även AP-fondernas investeringar i riskkapitalfonder får kritik.
– Jag tycker inte man ska stödja bolag som man inte har insyn i och som betalar enorma ersättningar till sina ledningar.

Bristen på insyn gör det allt svårare att få reda på ägarstrukturer och ersättningar. Hon tycker att debatten är lika med noll.
– Våra politiker talar för lite om riskkapitalister och deras skatteplanering.
Just nu är hon barnledig och medan dottern Liv, tre månader, sitter i hennes famn, förklarar hon att Liv inte ska gå i någon friskola. Nyligen köptes en av friskolorna, John Bauer-gymnasiet, av ett danskt riskkapitalbolag.
– Mina skattepengar ska återinvesteras i verksamheten, inte gå till bolagets vinster.

I fjol avslöjade Veckans Affärer hur riskkapitalindustrin gjort skatteplanering till sin affärsidé. Sex riskkapitalister delade på 9,2 miljarder kronor, samtidigt som de deklarerat för 426 miljoner i sammanlagd förmögenhet.
– Då lovade finansmarknadsminister Mats Odell att pressa riskkapitalbolagen att vara öppnare. Men inget har hänt.

Riskkapitalbolag

Riskkapitalbolag tjänar pengar på att köpa och sälja företag. Investeringarna sker i regel i företag som inte är noterade på börsen. Då de köps betalas stör­sta delen med lånade pengar. Med det lånade kapitalet kan bolag­en göra större vinst.
Det beror på belåning och vinstnivåer, om man sedan har förmåga att betala sina räntor.
Nästan alla riskkapitalföretag har en stor skatteförmån. Inte bara ordförande utan även andra partner kan som deläg­-are lägga sina inkomster i skatteparadis på kanalöar, som Jersey och Guernsey. Därifrån kan pengarna sedan slussas vidare till bolag i andra länder.