Först fattar regeringen ett antal beslut som gör det dyrare och svårare att få a-kassa med sämre villkor. Avgifterna tredubblas och ju högre arbetslöshet desto högre avgift. Det inkomsttak som finns täcker inte på långa vägar upp för exempelvis industriarbetarna. Kris hotar nu många förbund, varnade exempelvis Kommunals ordförande Ylva Thörn med flera i en debattartikel i går.

Allt fler tvingas också söka socialbidrag från kommunerna för att de inte är med i a-kasseförsäkrningen. Det tynger kommunernas ekonomi. Regeringen har hittills också varit kallsinniga till att hjälpa kommuner i nöd med extra pengar så att de slipper varsla så många, vilket ytterligare spätt på krisen.
Både jobbavdraget och den ändrade a-kasseersättningen har gjort det dyrare att bli arbetslös.

Denna otrygghet är en del av bakgrunden till det som även lett fram till Metalls försök att tillfälligt trygga inkomsterna vid nerdragningaar för medlemmar som får ut för lite av a-kassan. På kort sikt en lindring i en desperat situation, på lite längre sikt svider det rejält och kan få konsekvenser för lönebildning även i andra förbund.

Kommunalare får kanske inte så många direkta lönesänkarpropåer.  Det går ju även att dra ner på arbetstiden, göra om en heltid till deltid, eller en deltid till ännu lägre deltid.
Eller ta bort de där timmisarna som inte heller kommit med i a-kassan.

Vad värre är nu, när kanske fler får deltid, är att a-kasseskyddet för deltidarna också försämrats rejält.
Varje dag varslar kommuner och landsting även anställda om direkta uppsägningar. Inte för att tjänsterna inte efterfrågas. Det handlar inte om osålda volvobilar, utan om jobb som behöver göras, men där de kommunala skattekronorna blivit färre och inte längre räcker. Andelen med socialbidrag ökar.

Ungefär 60 miljarder kronor har försvunnit från välfärden genom diverse skattesänkningar som i hög grad gått till höginkomsttagare. De pengarna hade varit bra att ha kvar i statens kassakista nu, när kommunerna blöder och välfärdsjobben hotas. Där hade de gjort bättre nytta, eftersom höginkomsttagarna troligen kommer att använda sina skattesänkningar till att jobba mindre eller konsumera importvaror och de som får någon/några hundralappar sannolikt kommer att spara en större del av dem.

Några större summor har ännu inte kommit till kommunerna från regeringen trots vädjanden från arbetsgivarnas organisation SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Ändå har nödropen fått eldunderstöd även från borgerliga ekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors, nationalekonomer och forskare som velat pumpa in betydligt mer än de 11 miljarder SKL velat ha för att inte spä på krisen ytterligare.

En lönefrysning spär bara på problemen, genom att skatteintäkterna då skulle minska ännu mer och folk bli ännu försiktigare. Men tyvärr ser nog många kommunalare, trots att säkert de flesta kommuner skulle svara nej på frågan om de vill gå Älmhults väg, redan framtiden an med viss bävan.

Det behövs en snabb sänkning av a-kasseavgiften, en höjning av a-kassetaket och en rejäl hög med pengar ur finansministerns kassakista för att inte det som redan gör ont ska bli mycket värre.  
Nu väntar vårbudgeten. Och i den avgörs mer av det som händer i kommunalarnas plånböcker än vad Reinfeldt & Co vill erkänna.

Pengar som skickas direkt till kommunerna som stöd, istället för skattesänkning till dem som jobbar ger maximal nytta utan spill, och ger mer till välfärdsjobben än de 60 miljarder som slussats till skattesänkningar. Det kan ge minst 50 000 jobb!
Ta tillbaka jobbavdraget och satsa miljarderna på kommunerna. Det vore väl ett spännande förslag att lansera i budgeten Anders Borg.