Sedan härsknade jag till på den lokala närbutiken. Jag skulle köpa digestivekex, och det fanns fem olika förpackningar – men inte en enda prisuppgift. Sådant kan göra mig tokig. Och när affärsinnehavaren gick med ett paket i taget till kassan för att blippa och få fram aktuellt pris, så blev jag just det. Tokig. För jag vill kunna se priser och jämföra. Jag vill ha mina jämförelspriser. På det viset är jag mycket svensk. Pinsamt svensk.

Som om inte det var nog hade han inga salta pinnar när jag kom dit i dag. Till ett kruppsjukt, kräkigt barn kan det vara det enda som han får behålla. Så det var lite akutläge där. ”Salta pinnar, vad är det?” frågade han. Och jag tänkte Her-re-gud! Men han hade inga salta pinnar hur mycket vi än letade och jag gick – återigen – därifrån med ett åskmoln över huvudet.

Och med tre sjuka barn och en trött man och en massa jobb att hinna med så har jag väl inte varit någon inkarnation av Florence Nightingale här hemma. Stressad och suckandes och stånkandes har jag låst in mer än en leksak som låter lite för mycket för mitt värkande huvud.

Men annars har jag nog varit rätt okej. Tillräckligt snäll. För jag har pussat och sjungit och lekt kontor också. Och hjälpt en gammal tant att komma in. Och burit kassar till en annan dam. Och jag ska vara snällare nästa gång jag går in i glasögonbutiken och närbutiken. Jag lovar. För det är rätt bra att de finns, trots allt. Med eller utan prislappar.