Det blir liksom aldrig klart. Och jag försöker intala mig att det inte måste bli ett mästerverk – utan att det räcker att den blir Tillräckligt bra.
Som allting annat i livet. Ni vet. Tillräckligt bra mamma. Tillräckligt bra fru. Tillräckligt bra journalist och krönikör.
Men det är svårt. För alla pratar om Andra Boken. Att det är vansinnigt viktigt att just den andra boken är bättre än den förra, det stora genombrottet.
Men varför är det så?

Ingen pratar ju om att en rörmokare eller en sjuksköterska måste överträffa sig själv varje dag.
Ingen står ju i dörren och säger att i dag, kära du, måste du göra ett rörjobb som överträffar allting annat du någonsin har gjort. Annars kan du lika gärna lägga ner, stänga butiken och dra något gammalt över dig. Lägga av.
Det känns lite orättvist.

Varför lägger vi allt detta tryck på oss författare och konstnärer?
Kanske är det därför många av oss tar till missbruk och tokerier för att dämpa prestationsångesten.
Kanske är det därför vi får sådan här ”chockerande konst” som det har pratats om på senare tid. Med tunnelbanevandalisering och falska psykbryt. För i brist på inspiration och genialitet tar vi till… chock.
Vad tror ni?