Sjukdom gör folk fattiga i Vietnam

Två-tre miljoner vietnameser drivs årligen in i fattigdom, när de inte kan betala för vård och läkemedel.
Phanh tillhör den etniska minoriteten thai och bor i ett hus på pålar i bergsbyn Ban Lac i Mai Chau i nordvästra Vietnam. Sittande på golvet serverar hon te, medan hon berättar för den svenske läkaren Anders Norman om alla sjukvårdsutgifter. Han arbetar med att förbättra primärvården i området.
– Att operera min fars knäled kostar nära 14 miljoner dong, säger Phanh.
Det motsvarar 6 500 kronor. Hennes granne fick nyligen betala 1 300 kronor för att ta bort en knöl på axeln.
1 300 är månadslönen för en läkare i de här trakterna. Folk tvingas ta lån, sälja en oxe, ta barnen från skolan och sätta dem i arbete för att kunna betala vården.
Phanh driver ett litet företag som tillverkar sidenschalar och har fullt up med att klara sig. Senare säger Anders Norman:
– Etik och moral inom sjukvården kan ifrågasättas. Det blir mer och mer accepterat att ta för sig.
Så var det inte före 1986, då ekonomiska reformer började genomföras. I samband med detta kollapsade delvis det lokalt förankrade vårdsystemet på landsbygden. Vården var tidigare fri.

Unikt för landet är att det ändå finns en sjukvårdsförsäkring idag. Barn under sex år och fattiga får frikort. Men 57 procent står utanför försäkringen, till exempel de som jobbar privat eller är jordbrukare. Och sjukhusen har lärt sig att ta betalt. Lite mutor kan också garantera bättre vård.
Människor har också en övertro på dyra mediciner och högteknologiska undersökningar. På den lilla hälsostationen i Mai Chau kämpar den välutbildade läkaren för att få mer patienter. Idag kommer bara ett par patienter per dag för vård.
– Jag läser fackböcker för att inte tappa mina kunskaper, säger hon.
Däremot har distriktssjukhuset några mil därifrån överfullt av patienter som får dela på sängplatserna. Samtidigt fattas det läkare.

Halva sjukhuset i Uong Bi städas numera av privata städbolag.

Det är mycket attraktivare att jobba på det privata sjukhuset Trang An i Hanoi. Där finns det gott om personal.
– Våra löner är tre gånger högre än inom den offentliga vården, eftersom vi ställer högre krav. Om de anställda inte motsvarar kraven kan de avskedas, säger sjukhusdirektören Ngo Xian Sinh.
På sjukhuset möter jag entusiastiska pensionerade läkare och sköterskor, som tidigare jobbat inom den offentliga vården.
Vården kan kosta från några kronor till tusentals kronor. Här genomförs även skönhetsoperationer.
Längs en korridor finns vip-rum. De kostar 140 kronor per natt medan en vanlig bädd kostar 14 kronor. En krigsveteran sitter i pyjamas på sin säng i eget rum med tv. En sköterska håller honom i handen. Annars står släktingar i regel för omsorgen. Det finns inte undersköterskor i svensk bemärkelse. Vietnam har redan 77 privata sjukhus. Ett franskt sjukhus i Hanoi tar 8 000 kronor för en förlossning. En nyutbildad sköterska på ett statligt sjukhus tjänar 900 kronor i månaden.
Det finns dock de som reagerar. Pham Manh Hung var tidigare vice hälsominister, en inflytelserik sjukvårdspolitiker.
 i Vietnam. Nu leder han ett hiv-program från sitt kontor i centrala Hanoi.
– Den privata sjukvården kommer att driva högteknologisk vård för rika människor. Fattiga på landsbygden och hiv-patienter kommer i kläm, säger han.
Staten täcker mindre än 25 procent av sjukvårdsutgifterna. In-spirerad av det svenska systemet pläderar han hårt för en allmän sjukförsäkring och mer statliga pengar i vården. Regeringen har nu bestämt att senast 2015 ska hela befolkningen täckas av en försäkring.
– Vi har samma situation som ni i Sverige. Det är inte lätt med jämlikhet och rättvisa, när vården blir vinstinriktad.
Däremot tycker han att det är bra att städning privatiseras, för då blir hygienen bättre på sjukhusen.

Idag invaderar städbolagen de vietnamesiska sjukhusen. Ett av dem, ICT, städar redan på 50 sjukhus. På det statliga Uong Bisjukhuset, öster om Hanoi, kommer Phuong med en hink och mopp för att städa på intensiv-avdelningen. ICT står det på hennes rock och hon städar sex dagar i veckan för endast 400 kronor i månaden.
– Jag vill hellre vara anställd av sjukhuset, för då tjänar jag bättre, säger kvinnan.
Åtta kvinnor tvingas ligga på madrasser på golvet i ett litet rum på förlossningsavdelningen. Det finns 40 bäddar och 56 kvinnor ska föda. I ett hörn står en kvinna och gråter av smärtorna, medan hennes man försöker trösta henne.
En dörr till höger leder in till ett privatrum, där en kvinna ligger med sitt nyfödda barn i ett privat rum med TV och luftkonditionering.
Hon betalar tio gånger så mycket som de andra. Fastän detta är ett statligt sjukhus.
– Mycket bekvämt och bara för rika. Det ger sjukhuset pengar men lite diskriminerande är det, tycker Tram Quang Huy, som basar för sköterskorna.
Han visar på sin vita rock som har en logga med vietnamesisk och svensk flagga. Här fasades biståndet från Sverige ut 1999.
På väggarna hänger svenska klockor. Här och där står en och annan svensk plaststol.
– På svenskarnas tid var allt fritt. Vi var i himlen på den tiden. När ni drog er tillbaka blev det ett par mycket svåra år, men sedan löste vi situationen genom att införa patientavgifter, förklarar han.