Tänk efter – vem ska styra vården?
Handlar sjukvård om produktion eller relation? Om plikt att ge vård och medicinsk kompetens eller är det en produkt som ska tillhandahållas en kund till bästa möjliga pris?
Frågan ställdes av Göran Rosenberg på ett seminarium på Socialdemokraternas möte om sjukvården. Men svaret hänger i luften, även här.
Sjukvård är i dag mer än någonsin förvandlat till något som kan shoppas. Den beskrivs som en vara där kunderna söker sig till bästa möjliga företag – och där de sämsta kommer att slås ut på grund av bristande efterfrågan. I borgerliga Stockholm blommar detta tänk, med fri etableringsrätt för alla som vill starta eget, en modell som snart ska tvingas på alla landsting genom lag!
Det gör vården närmast omöjlig att styra för politikerna och Socialdemokraterna lovade att riva upp den, om de kommer till makten 2010. Likaså vill de att apoteken som nu ska privatiseras återgår i statlig ägo. Det låter bra, fast frågan är om det är möjligt att återköpa dem.
Stockholm, under Filippa Reinfeldts (M) styre, tycker att en läkare som tar emot 19 lätta vårdfall, som tidigare sköttes av sjuksköterska eller telefonrådgivning, är en bättre läkare än den som tar emot 6 tunga vårdfall som inte kan klaras på annat vis. Den senare ger lägre intäkter till vårdcentralen, som följaktligen bokar in patienter till doktorn på löpande band, även för absurda saker som att ge besked om när ett barn senast fick sin fästingspruta! Det är inte sjukvård. Vårdval Stockholm är underlag till en sommarrevy. Om det inte handlade om allvarliga saker och våra skattepengar.
Stockholmsmodellen har fått kritik från läkare, från sjuksköterskeelever, från patienter. Den leder till att de flesta läkarna finns i friska Danderyd medan de flyr från områden med tunga vårdbehov, där läkarna behövs.
Politiker av alla kulörer är trots allt rätt förtjusta i att tänka på sjukvård på samma sätt som de tänker på lastbil-ar. Som något som kan tillverkas och styras ungefär likadant, enligt marknadens principer om jämbördiga relationer. Men en sjuk människa är alltid i underläge mot den som ger vård. Relationen är inte säljare-kund. Man är inte som vilken konsument som helst. Ska vårdgivaren drivas av plikten att hjälpa, utifrån sitt medicinska kunnande? Eller företagarens behov att tjäna pengar på sin vara? Kan de förenas?
Plikten att ge vård eller rätten att välja? Samariten eller säljaren? Det är frågan som åtminstone oppositionen borde fundera mer på när framtidens sjukvårdspolitik mejslas ut. Att öppet erkänna att de båda värdesystemen krockar med varandra vore ett steg i rätt riktning.
