Och visst är det bra att lära känna varandras bättre och sämre sidor, när nu förlovning med sikte på äktenskap har ingåtts.
Partiledarna Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly ler glatt på bilderna och förklarar att samarbetsklimatet liksom stämningen varit god.

Nu är det inte läge att måla allt i rosenrött. Det är tre olika kulturer som ska mötas och förhoppningsvis befrukta varann. Men det kommer så klart att gnissla. I vissa grupper kommer det nog att gå lättare än i andra. Man hade gärna varit en fluga på tapeten för att höra hur snacket går i storstadsgruppen när vänsterpartiets Kalle Larsson ska hitta gemensamma nämnare med högersossarnas egen Mikael Damberg, som ser väljandet som storstadsmänniskans närmaste väg till lycka. Stockholmsfrågorna har alltid varit socialdemokraternas svaga kort.
Kraften har lagts på interna strider så det ska bli mycket spännande att se vad som kommer fram ur detta när även miljöpartiet och vänstern är med i fajten om ett bra program för storstadsväljarna.

De rödgröna slår själva fast, i gruppen för gemensam planering, att tre enskilda partier inte kan vara överens om allt. Och det finns saker där debattvågorna säkert kommer att gå höga, som asylfrågor, EU-frågor med mera. Att det inte finns total enighet i tre partier är inte något som bekymrar mig, det är bara friskt och ger väljarna chans att påverka pollitiken när det är dags att gå till val 2010.
De rödgröna ska alltså inte skrämmas av att medierna nu drar fram meningsskiljaktigheterna i ljuset, skriver Nisha Besar på dagensarena.se (00/02/10) och det ligger en del i det. Det är inget att hymla med.
Däremot önskar jag lite storsinthet och överessende även inom partierna när detta ska föras till torgs. En del tjafs vill jag gärna bli besparad.

Den nya rödgröna alliansen har ändå efter sitt inledande gnissel visat på allt större vilja att enas, i frågor av betydelse, nu senast i klimatfrågan, vilket verkligen känns positivt. Skönt att det är några som står upp för folkomröstningen och som tror på de möjligheter vi nu får fram av förnybar energi och sparande.
Den uppblossande vurmen för kärnkraft i det borgerliga blocket, påhejat av opinionsbildare känns verkligen som ett taktiskt utspel regisserat av Moderaterna, som förhoppningsvis blir en bumerang.
Som Per Kågesson skriver i dagens SvD så riskerar ökad användning av kärnkraft att leda till krav på upparbetning (till material som kan ge kärnvapen) och därmed även risk för kärnvapenspridning. Irans byggande av reaktorer är ett exempel.
Kärnkraft i dag känns otroligt bakåt och jag håller verkligen med Björn Elmbrandt på dagensarena.se (00/02/05) om att kärnkraftskramarna saknar perspektiv!

Fem rödgröna  arbetsgrupper ska nu ta sig an följande områden:

1. jobb och ekonomi
2. klimat och miljö
3. välfärd och rättvisa
4. storstadens utmaningar
5. en rättvis och hållbar värld

Alla grupper ska försöka hitta gemensamma lösningar på den ekonomiska krisen, klimatkrisen och jobbkrisen. De har även med sig uppdraget att i alla sammanhang parallellt jobba med att tänka på barnen och bryta kvinnors underordning, en utmaning av det nyttigare slaget.
De ska också ta fram förslag som kan motverka diskrimineringen av människor i samhället, vilket förstås är bra, men som egentligen kan betyda vadsomhelst.
Alla, utom möjligen 35-åriga män med hemservice, kan med visst fog hävda att de är diskriminerade på något sätt, och det mesta av de beslut vi gemensamt enas om måste i någon mening diskriminera någon, exempelvis grupper som vill röka inomhus, sälja sprit i matbutiker, eller vara nakna på alla offentliga bad.
Lagstiftning betyder att välja sida.

Diskriminering är ett knepigt begrepp om än med gott syfte, men att motverka all diskriminering är helt omöjligt och riskerar bara att ställa grupper emot varandra, liksom att urholka klassbegreppet.
Positivt med de nya samarbetsgrupperna är att de bjuder in brett, och vill lyssna på såväl folkrörelser, utomparlamentariska rörelser och företag. Vänstern träffar sällan de senare, miljöpartiet möter förmodligen inte ofta sossarnas traditionella samarbetsgrupper, och för socialdemokraterna kan säkert en Greenpeace och naturskyddsföreningen vara inspirerande och lite ovant.

Att förhållandet knakade lite i början, när två först inte ville leka med den tredje, kan alltså ha stärkt de rödgröna inför framtiden. Sahlin fick sig en tankeställare och fick även möta öppen kritik av sina  egna som tydligen inte tidigare låtit höra av sig, eller fått höras.
Och Vänsterpartiet kanske lärde sig att vara mindre ultimativa, samtidigt som de säkerligen stärkte sin ställning i den allmänna opinionen. Om Miljöpartiet och Vänstern nu kan träffas på ett mer jämställt och mindre misstänksamt sätt kommer det säkert mycket gott ut av detta.  De små och mer renläriga partierna kommer att möta ett stort vant att kompromissa, det är olika kulturer som möts och såna möten kan aldrig vara fel.

De rödgröna har ännu inte någon stor strateg som styr bakom kulisserna, likt Moderaternas Per Schlingmann. Det är på gott och ont. Varje organisation i dag är fixerad vid kommunikation, men vad sägs om att vara mer fokuserad på en gemensam vision! Den om det rödgröna Sverige, och hur vägen dit ska se ut.
För att travestera Humphrey Bogart i Casablanca (1942) – utan filmens cyniska biton av illusionslöshet inför samarbete – ”Detta kan vara början på en lovande vänskap!”