Högt pris för att våga säga ifrån

Två undersköterskor kritiserade en nyorganisation på arbetet. De samlade in namnunderskrifter. De flesta arbetskamraterna skrev på, sedan ringde de en efter en och ville ha sina namn strukna.
Det är ett exempel på vad som kan hända när de anställda höjer sin röst på arbetsplatsen.

I boken ”När man måste säga ifrån” har 28 personer inom människovårdande yrken intervjuats. Resultatet är alarmerande. 15 fick lämna sin tjänst genom omplacering eller avsked.
Några har upplevt att deras yrkesliv direkt blev förstört. ”Jag trivdes verkligen att jobba med de gamla. De har liksom stulit det jag älskat” säger en undersköterska som tvingats sluta.

De flesta som intervjuats tycker att det ändå varit värt besväret att kritisera. Civilkuraget har haft sitt pris men var nödvändigt.
Vad kännetecknar då den typiske kritikern?
Docent Ulla-Carin Hedin berättar:
– Det finns en uppfattning att kritiker är på gränsen till rättshaverister. Vi som gjort studien har inte upplevt detta. Kritiker är ansvarsfulla personer som tar sitt jobb på allvar. När det är missförhållanden känner de att de måste göra något, berättar Ulla-Carin Hedin.

Till en början kan de ha stöd av arbetskamraterna. Men när arbetsledningen gått till motattack och vidtagit repressalier har stödet vacklat. Det är inte heller någon garanti att kritikern får upprättelse, även om arbetsgivaren gör något åt förhållandena, speciellt i samband med Lex Sarah och Lex Maria anmälningar.
– Kritikern har varit illojal. Dennes personlighet blir huvudfrågan, snarare än innehållet i kritiken. Går man dessutom ut i media anses man som en bråkmakare, berättar hon.
Vanligt är också ryktesspridning. Arbetsgivaren gräver upp saker, går tillbaka i tiden och tittar på hur kritikern har skött sina arbetstider och annat. En kvinna, som framförde kritik, ansågs plötsligt svår att samarbeta med. Hon hade arbetat på samma ställe i tio år utan problem.

Fackets stöd har varit varierande.
– Fackliga ombud på arbetsplatsen kan ofta vara rädda för arbetsgivaren eller insyltade på olika sätt. Kritikerna har fått bättre hjälp av fristående ombudsmän från förbundet.
Arbetsledningen har stor betydelse.
– Det handlar om vem som är högste chef som sätter normerna. Man måste utbilda arbetsledare att föra dialog med personalen.
Hon berättar om ett fall inom socialtjänsten där det låst sig mellan chefen och personalen. Chefen byttes ut och den nye hade förmågan att diskutera vad som behövde förändras. Han begärde också mer ekonomiska resurser.

Att vara tyst är inte lösningen. Ytterst är det en demokratifråga att våga yttra sig på arbetsplatsen, anser Ulla-Carin Hedin, som tycker att det är viktigt med meddelarfrihet även för privatanställda inom den offentliga sektorn.