Som Tiina Rosenberg med flera konstaterar, så är det inget nytt med fiktion som är baserat på så kallade ”sanna” historier.
De finns i filmer, de finns i barndomsberättelser, i delvis sanna romaner, i självhjälpsböcker, i deckare (som numera också kan kallas dokumentära, exempelvis Karin Alfredssons utmärkta Kvinnorna på tionde våningen), i biografier, memoarer (för vem tror att den som skriver sin egen historia skriver något annat än sin utvalda sanning) och debattböcker, som i Katrine Kielos intressanta essä om våldtäkt och i Benny Haags utmärkta Makt Mod och Motstånd, som är ”delvis” självbiografisk. Karin Thunbergs lite grann dokumentära roman om sin sopmamma har flera detaljer som är påhittade, vilket också gjort läsare besvikna. Och så vidare och det är inget konstigt med det. Så funkar författandet.

Gömda har uppenbart förmått att engagera många och sålt i stora upplagor. Den har fått fristående fortsättningar, baserat på andra ”sanna” historier: från huvudpersonen själv och från en kvinna som tar mer parti för huvudpersonens före detta män. Ja, det är märkligt och lite beklämmande när alla träder fram och tar heder och ära av varann, men det säljer tydligen som smör.
Om Marklund skrivit att boken baserats på en sann historia och inte att det var en sann historia hade kanske den här diskussionen aldrig uppstått? (Läs mer på aftonbladet.se, svd.se och dn.se.)

Nu är det en sörja av inlägg, med diverse mer eller mindre ädla motiv och Marklund får klä skott för mångas avundsjuka, hat och kanske även lite skadeglädje. 
Hon är ju både rik och verkar lycklig, och inte skriver hon mycket bättre än vad jag själv kunde gjort, så det där unnar vi henne inte! (Att man själv nu inte skrivit de där deckarna, kolumnerna och debattböckerna hör liksom inte hit.)
Om debatten har könspolitiska förtecken eller inte överstiger min förmåga att bedöma, men intensiteten i inläggen och det stora intresset (jag är en del av detta just nu) är fascinerande. På måndag ska Publicistklubben också diskutera saken, dock utan huvudpersonen själv.

I vår medialiserade värld är det dokusåpans format som styr vår världsbild och våra krav på hur saker ska presenteras. Folk träder fram stup i kvarten och talar i egen sak. Godtroget köper vi den redigerade verkligheten som ”äkta”, antingen den kan ses i rörlig bild eller förpackats mellan pärmar.
Men varför vill så gärna tro på det? Kanske handlar det om kvalitet? Det är för dåligt för att fungera som litteratur, och kan bara säljas i egenskap av autencitet ”detta hände mig”?
Blir berättelsen om en förföljd kvinna sämre av att inte alla delar är rakt igenom autentiska? Om en bok är bra eller inte, förmår att engagera och beröra eller inte har ju inte med petande i detaljer eller sanningsanspråk att göra, utan handlar om berättelsen litterära kvaliteter, dess kraft att få läsaren att leva sig in i någon annans fiktiva liv så att det känns som på riktigt.

Snart kommer nog debatten om Gömda att vara glömd och begraven.
Men kanske kan hela cirkusen komma till någon sorts nytta framöver? Vi får väl se vad som hänt med Annika Bengtzon i nästa bok…