Det tysta kriget i Italien

Att göra film på Roberto Savianos väldigt speciella reportagebok Gomorra, om den napolitanska maffialiknande rörelsen camorran, är egentligen en ganska dålig idé. Där boken skildrar varje förgrening och koppling till camorran, koncentrerar sig film­-en på några av människorna som bara snabbt fladdrar förbi i Savianos text.

Men det är den kraftiga sovringen som gör filmen så lyckad. Den har inga ambitioner att presentera fakta och bevis över camorrans makt så som Saviano har. Filmen tar fasta på känslorna och vreden hos författaren. Den skildrar camorrans makt över det italienska samhället Neapels invånare, och över så väsensskilda branscher som europeisk modeindustri och storföretagens smutsiga sophantering.
Det är mycket våld både i bok­-en och i filmen. Även om Holly­wood enligt Saviano tycks spela en central roll för en del camorra-bossar, så är filmatiseringen så långt från amerikanska romantiserade maffiafilmer och smarta Robert de Niro-repliker man kan komma.
Rädslan hos dem som anses ha svikit camorran är påtaglig och suveränt spelad av alla inbland­ade skådespelare. En av de mest skakande scenerna är när en kvinna, vars enda brott är att hennes son brutit sig ur en klan för att gå över till en annan, luras in i döden av en tonårspojke som under flera år haft just henne som en extramamma. Sa­via-nos bok är full av den här typen av förnedrande symboler. Camorran dödar inte bara, den dödar med budskap.

I boken berättar Saviano om hur det kan gå för den som sätter sig upp mot camorran. En förskollärare vägrar likt alla andra på gatan vända ner blicken när mördarna kommer. Hon vittnar i domstol men straffas inte med döden, konstigt nog. I stället vänder sig vänner, bekanta, arbetsgivare, ja alla, ifrån henne.
Ett liknande öde har drabbat författaren själv. Han lever skyddad på okänd ort, är inte välkommen på vissa restauranger och i vissa affärer.
Berättelsen, vare sig i bokform eller i filmformat, inger inget hopp alls. Men om det nu är så här det är, så är det både osannolikt modigt och viktigt att det kommer fram. Och Saviano ser själv det han gjort som en väg till förändring. Så här skrev han i Expressen i höstas:
”De kan inte utrota det som förblir en sanning och därför också är ett hopp. Nämligen att det inte är rätt och alls inte normalt att styra ett område med våld och gränslös exploatering. /—/ Vi måste hitta kraften att förändra. Nu eller aldrig.”