I USA saknas helt regler för reklam till barn. Regelverket och myndigheternas möjlighet att göra något vattnades ur under 1970-talet och sista spiken i ”förmyndarkistan”, dvs möjligheten att påverka företagens marknadsföring, slogs in under Ronald Reagans presidenttid i mitten av 1980-talet. Argumentet var att man ville bort från förmyndarsamhället.
Konsekvenserna har inte uteblivit, visade en skrämmande dokumentär i söndagens Svt, ”Köpgalna barn”.
Den handlade om USA, men utvecklingen går åt liknande håll även hos oss.

Visserligen har vi förbud mot reklam riktad mot barn i vissa kanaler. Men barn ser mycket reklam i TV och påverkas även av sådant som riktas till vuxna. Nu vill en nyligen presenterad radio- och tv-utredning dessutom avskaffa de regler som kräver att det går minst 20 minuter mellan reklamavbrotten. Det ska bara behöva gå 12 minuter emellan och dessutom ska det vara tillåtet att använda sig av reklamtekniker som exempelvis reklam på delad skärm, virtuell annonsering och elektroniska företagsskyltar.

Dokumentären från USA handlade om hur barn från späd ålder formas till människor som ser köpandet som högsta lycka. Reklam riktad till just barn är en egen industri som fått allt mer sofistikerade metoder. Det får konsekvenser, visar forskning och jämförelser med exempelvis 1960-talets barn. Dagens barn värderar i myckt högre grad sig själva och andra utifrån hur mycket de äger. De lär sig att det inte går att leka utan leksaker som hör till olika reklamkampanjer, och lekandet blir därmed inte drivet av egen fantasi, utan imiterar det de redan sett på reklamen.
Det handlar om en kultur som premierar njutning här och nu, allt genast till mig! Det är helt enkelt  barndomens totala kommersialisering, framhåller de sakkunniga som uttalar sig. 

Det rör sig förstås om stora pengar. Inte bara för barnens egna prylar, som för övrigt blivit allt exklusivare och dyrare, utan det gäller även att få en väg till föräldrarna.
Barnen styr många av de vuxnas inköp, även av sådana saker som bilar och datorer. Och reklamen når dem exempelvis i mobilen, om den har ett internetabonnemang. Via nätspanarprogram ser marknadsförarna var barnen klickar och utformar sedan personligt riktade erbjudanden till dem. De amerikanska barnen bombaderas med cirka 3000 reklambudskap per dag.
De välutbildade konsumtionsforskarna studerar barn i butiker, på skolgårdar, köper in sig med reklamplats i skolor, på dagis, i hemförsäljningsgrupper och lär sig mer och mer om hur ungarna ska manipuleras. Reklam talar till känsla, och inte ens på den plats där förnuft ska läras ut, dvs i skolan, går barnen fria. I skolbussen maler reklamjinglarna i radion, ”du kan vinna saker och din busschaufför får vara med!”

Barnen lär sig också tidigt könsrollsstereotyper och att de måste växa upp fortare.
Pojkar matas med våld, aggression och schabloner. G.I.A ”flickornas informationsbyrå” lär dem att utnyttja kompisar så att de får veta mer om deras köppreferenser. Flickor lär sig att de ska betraktas, beundras och väljas. Från 6 års ålder (!) kallas de för ”tweens”, något som kommer före ”teens”, tonåringar, och som ser ungefär lika dant ut.
Barnpsykiater Michel Brody går så långt att han liknar aktörerna bakom detta vid pedofiler.
Visst kan sexåriga flickor sminka sig, säger en kvinna i inslaget. Och så visas en liten flicka i reklamen förvandlad från barn till förförisk Lolita. Lektiden för 6-8-åringar har krympt drastiskt på 20 år och för 9-12-åringar har den minskat med 94 procent!
Det är ruggigt! Men verklighet här och nu.

Det här kan inte fixas eller hindras enbart genom föräldrarnas övervakning och inflytande, som många reklamförespråkare hävdar. Tekniken har sprungit långt framför dem. De läkare, pedagoger och forskare som talade i dokumentären kräver att makten ges tillbaks till myndigheterna. Regelverk och förbud är enda sättet att något begränsa den skada som åstadkommits. Myndigheterna måste ta tillbaks makten!
De framhåller också att andelen barn med diagnosen bipolär sjukdom har ökat med 40 gånger under en 20-årsperiod. Och antalet barn med diagnoser som depression, ADHD, högt blodtryck, diabetes, fetma stiger brant uppåt.

Föräldrar har det inte lätt. De flesta vill sina barns bästa. Och de amerikanska föräldrarna som ogillar utvecklingen har i många fall övertygats om att de i stället ska ge även riktigt små, späda, barn ”bra” tv och dvd-spel för att utveckla dem i rätt riktning.
Men experter avfärdar det som rena bedrägeriet: ”Det enda barn lär sig är att tittta på tv”. Små barn behöver ingen tv alls!”
De konstaterar något mycket oroande:
Vi får en generation barn som aldrig provat på att underhålla sig själva, eller varva ner. De kan inga egna lekar. De lär sig att deras fantasi inte duger.

Har vi anledning att slå oss för bröstet i Sverige? Kanske. Men utvecklingen där borta brukar vi vara bra på att ta efter.
Hur stoppar vi denna otäcka utveckling?  Inte med svagare myndigheter och mer reklam i våra medier i alla fall!