Puls och energi när unga i Vietnam strävar uppåt
Phuong är tränare på ett lyx-gym och kan köpa allt hon vill. Medan Toa bor på sitt jobb och sover under ett bord. Åter i Vietnam efter tio år möter jag unga vietnameser i Ho Chi Minh-staden. Det börjar med en vådlig färd med Dizzy.
My Than kallar sig Dizzy och är student. Hon är 20, klädd i blå jeans och svart T-shirt med motiv av flodhästen Hippo.
Sätt på dig en hjälm och häng med, säger hon och tar på sig sin, som är röd. Snabbt bär det iväg på hennes Yamaha i kaoset av motorcyklar och bilar i Ho Chi Minh-stad-en. Med livet som insats. En ryckig körning. Krampaktigt tar jag tag i hennes röda T-shirt när hon tvärbromsar. Gode Gud, är det här mitt liv ska ta slut? En ung man i vit skjorta och svart hjälm sveper förbi på sin Honda med fem bruna kartonger på pakethållaren. Rött ljus – vem bryr sig?
En taxibil är på väg att nudda Dizzys ben när den tutande tränger sig fram. Kvinnan på motorcykeln bredvid trycker sina höga skoklackar mot pedalerna. En rosa hjälm och en lika rosa duk döljer hennes ansikte. Duken har Musse Pigg-figurer. På en vit plastväska, som dinglar över axeln, står ”I feel like dancing”. Det kommuniststyrda Vietnam verkar ha invaderats av Disney. Mitt i allt detta kaos balanserar en äldre kvinna med stråhatt fram på en gammal cykel utan lyse.
En hög trottoarkant kan inte hejda Dizzys framfart, när hon parkerar vid Le Van Tam parken. Hjälmen åker av. Den är för varm. Folk kallar hjälmarna riskokare.
En aldrig sinande ström av motorcyklar, som än liknar mopeder än vespor, väller fram på gatorna i Saigon från tidig morgon till sent på natten.
Foto: Ann Eriksson
I parken står Nghi An, 26 år. Med en slang vattnar hon plantor och gräs. Hon kom hit strax före halvsju i morse, efter att ha cyklat tre kilometer hemifrån.
Dizzy är med för att översätta. Nghi An berättar för henne att hennes dröm är att kunna köpa en motorcykel, som så många andra har. Men det går inte. Hon skickar hem de pengar hon tjänar till sin familj i ett stormdrabbat område i norra Vietnam. Hälften av lönen går åt till att leva. Kläder köper hon billigt på en marknad. En hyfsad Honda skulle hon nog kunna få för 5 000 kronor, men med en lön på 700 kronor kommer det att dröja.
Klädd i blå overall och långa beiga handskar, som når armhålorna, böjer hon sig och sopar upp skräp på en plastskyffel med en sliten kvast. Ett munskydd stänger ute dammet. Under stråhatten döljer sig en blå handduk och duk. Så skyddar hon sig mot värmen. Det är så varmt att Dizzy fäller upp sitt paraply.
Klockan är elva. Nghi An tar rast till halvtvå. Hon tar av sig stråhatt och munskydd som dolt ett flickaktigt ansikte och rufsigt svart hår.
Efter jobbet brukar Nghi An promenera i parken.
Familjen i norr vill att hon flyttar hem igen, men hon har andra planer. Det är i stan möjligheterna finns.
– Jag vill bli revisor och drömmer om att möta en man att älska med uppriktig kärlek, säger hon.
Lilla 12-åriga Nguyen Thi Hue tränger sig mellan oss och vill sälja cd-skivor. Liten och späd med en vit hatt på huvudet visar hon sitt sortiment, sekunda skvalmusik för en tia. Skivorna hämtar hon hos en firma och dit går hennes förtjänster. Efter en månad har hon tjänat 350 kronor.
– Hennes dröm är att gå i skolan, viskar hon så tyst att det knappt hörs. Hennes pappa säljer lotter och har inte råd att skicka henne dit.
En helt annan värld är Hung Vung Plaza, ett gigantiskt shoppingcenter någon mil därifrån. Dizzy och jag möts av svalkande luftkonditionering. Vid rulltrappan delar expediter ut prover på Jean Paul de Gautier parfymdoft.
Här kan man köpa allt från Cartier klockor för 10 000 kronor till Givenchyväskor för 6 000. En ung man i rött färgat hår och mascara på ögonfransarna, säljer väskorna. En kvinna rycker till sig en gul blus för 600 kronor av märket French Connection och försvinner in i ett provrum.
Det är glest med kunder, då det byggts för Vietnams lilla överklass.
– Här skulle jag aldrig ha råd att handla, säger Dizzy, som hankar sig fram på att ge lektioner i engelska.
Högst upp ligger det ultimata gymmet, California Wow, som täcker 4 000 kvadratmeter. Något sådant fanns inte för tio år sedan, men nu ska det öppnas ett även i huvudstaden Hanoi.
Överviktiga vietnameser tränar på löpband och motionscyklar. Spänstiga tjejer hoppar upp och ner på stepup-brädor till dunkande musik.
Det kostar 7 000 kronor att bli medlem. Gymmet, som öppnade ifjol, har redan 5 000 medlemmar. Konceptet är: puls och energi, levande musik, det ska vara häftigt och roligt att träna.
– Det är direktörerna, affärsmän, deras fruar och barn som har råd, konstaterar Dizzy torrt.
Vi träffar Nguyen Thi Tieu Phuong, som är 30 år och personlig tränare. En timme med henne kostar 350 kronor. Som professionell löpare blev hon värvad hit. Jobbet är hennes liv och hon är kvar sent på kvällen, sover och kommer tillbaka. Hon vill inte avslöja sin lön men den är tillräcklig för att kunna spendera på märken som Louis Vuittonsväskor och skor.
– Det är väl vad alla kvinnor vill ha, säger hon och påpekar att hon inte bryr sig om pengar.
Tran Nhoc Guyén, 28 år, jobbar sex dagar i veckan på det amerikanska KFC. Hon har en dag ledigt i veckan, men chefen bestämmer när hon får ta ut den.
Foto: Ann-Christin Sjölander
På en annan våning är det ett oljud utan dess like från spelautomaterna, mest actionspel där man ska skjuta ner någon grotesk rymd-figur.
Vi köper frasiga kycklingbitar, chips och Pepsicola för 25 kronor på det amerikanska KFC, Kentucky Fried Chicken. Vid bordet intill sitter Yên Nhi, 17 år. På knagglig engelska berättar hon att hon strax ska se en skräckfilm på en biograf några våningar ovanför. Där visas även Mamma Mia.
Yên Nhi går i privatskola och hennes föräldrar, som bor i norr, betalar nära 1 800 kronor i månaden i avgift för hennes inkvartering och skolgång.
Tran Ngoc Guyén, 28 år, som står i kassan, får inte ens hälften av det beloppet i lön, trots att hon arbetar från tolv till klockan åtta på kvällen, sex dagar i veckan.
De ungdomar jag talar med är födda efter kriget mot USA. USA öste bomber över detta arma land, är detta redan glömt? Visserligen slutade kriget 1975 men ändå … Frågan går till Truong, som är 27 år och journalist på ungdomstidningen Tuoi Tre.
– Du menar det ”amerikanska kriget”. Det tillhör det förgångna. Min far var med och stred, men även han tycker att amerikanarna numera är okey. Unga människor tycker mycket om USA och allt fler studerar där.
Han sitter på en restaurang i centrala stan och beställer stekta ägg, ris, skivat griskött och svamp för 20 kronor. Skräpmat kallar han kycklingbitarna som jag och Dizzy åt på KFC.
På bordet har han lagt sin mobiltelefon. Han talar flytande engelska och skriver om utrikesfrågor.
– Nu för tiden utbildar sig unga och letar jobb inom den privata sektorn. De bryr sig inte om politik och de flesta vet inte ens vad demokrati betyder, säger han.
Själv måste han bli medlem i det kommunistiska partiet om han ska avancera till redaktionschef. Något som han inte avser att göra just nu.
Han är välbetald med vietnamesiska mått, med en lön på 10 600 kronor i månaden och egen lägenhet som kostar honom 1 400 kronor i månaden.
Vad vet han om Sverige?
– Jag känner till ert fotbollslag, Henke Larsson och Zlatan. ABBA förstås. Mamma Mia, folk älskar den filmen.
Så sätter sig han sig på sin italienska motorcykel och kör tillbaka till jobbet, där han tillbringar 48 timmar i veckan.
Törstig av värmen visar Dizzy ett matställe som är dolt på en övervåning utan minsta namnskylt. En brant aluminiumtrappa leder ditupp. Grytor, grönsaker, fruktpressare och läskedrycker har stuvats in på ett minimalt utrymme. 19-årige Le Van Toa i röd T-shirt serverar oss en ananasdryck. Han är från landet och arbetar här från nio på morgonen till fyra. Efter två timmars paus fortsätter han att jobba till tolv på natten. På söndagarna är han ledig. Han tjänar 560 kronor månaden, men den summan får han bara ut varannan månad. Resterande summa sparas av arbetsgivaren. Efter ett år skickas pengarna hem till hans föräldrar på landsbygden.
Mörkret sänker sig över stan som verkar lika proppfull av motorcyklar som tidigare, med kaskader av ljus från deras lyktor.
På små internetcaféer spelar tonåringar dataspel.
En radda motorcyklar ockuperar en trottoar. Unga män och kvinnor tränger ihop sig på sadlarna och håller om varandra medan de äter glass.
Dizzy försvinner till studentföreningen. Nyss firade de Halloween. På nattklubben Apocalypse Now blir discorytmerna allt intensivare, medan aluminiumborden plockas undan på matstället där Le Van Toa arbetar. Han och de andra servitörerna lägger sig att sova på golvet. Han drömmer om att bli reparatör. Då kanske han kan spara pengar och studera vidare – även han.
För till hembyn tänker han inte återvända. Det är stan som gäller.
Vietnam
Officiellt namn: Socialistiska republiken Vietnam. Invånare: 86 miljoner (70 procent på landsbygden, allt fler söker sig till städerna).
Huvudstad: Hanoi, 3 miljoner invånare.
Ho Chi Minh-staden: 6 miljoner invånare.
Ekonomisk tillväxt: 8,5 procent (2007).
Valuta: Dong. 100 000 dong=44 kronor.
Enda tillåtna partiet: Vietnams kommunistiska parti.
75 procent av Vietnams befolkning är födda efter 1975. Kriget mellan Vietnam och USA pågick mellan 1959 och 1975.
Utbildning
Utbildning ska vara kostnadsfri för årskurs 1-5, men extra avgifter tas ut för skolans underhåll, böcker och annat, vilket skapar en orimligt stor börda för lågavlönade familjer.
Avgifterna på universiteten varierar från 700 kronor om året på statliga universitet till över 4000 kronor på privata universitet. År 2007 studerade 6000 studenter i USA.
Trafik
Antal motorcyklar och bilar: 16 miljoner respektive 600 000.
En lag om hjälmtvång för motorcyklister infördes i december 2007. Om man kör utan hjälm får man betala 130 kronor i böter. År 2007 ägde 15 000 trafikolyckor rum.
Bensinpris: 7 kronor litern.