Mammorna tar fyra femtedelar av föräldraledigheten, flest arbetstimmar i hushållet och flest dagar hemma med sjuka barn. Pappornas uttag av vab-dagar minskar för första gången sedan 1991 och uttaget av förädraledighet bromsar upp.
Mer än vart femte barn som fyllde tre förra året hade en pappa som inte tagit ut en enda dag med förädrapenning, inte ens de tio dagarna när barnet är nyfött, skriver Anna Larsson i en tänkvärd kolumn i SvD i dag.

Kvinnor mår psykiskt sämre av att de i snitt gör tre gånger mer av hushållsarbetet än männen, visar den ovan nämnda avhandlingen bland annat.
Samtidigt får de kvinnor som är hemma och nära sina barn något mycket positivt, kanske inte mätbart i pengar, men något som även papporna borde längta efter, nämligen ställningen som nummer ett på sina barns förtroendelista.
En ställning värd sin vikt i guld, ja, oskattbar!

Tidningen Kamratposten har gjort en enkät till drygt 5 700 barn mellan åtta och 15 år, Den visar att pappor inte duger när man är ledsen och behöver någon att prata med.
Fyra av tio barn väljer sin mamma i första hand. Sedan kommer, i nu nämnd ordning, Kompis, Någon annan, Ingen alls – och så, på femte plats, Pappa.
5,4 procent av de tillfrågade barnen väljer att tala med sina pappor när de är ledsna. Nästan dubbelt så många, 10,9 procent, föredrar att inte prata med någon alls.

Det är så att halsen snör ihop sig inför den ödslighet som omger papporna i vårt moderna Sverige.
Fotbollsträning – ja. Skansen. Gärna. Men sitta vid köksbordet och prata om livet. Nej, då funkar bara mamma.
Ola Lindholm, chefredaktör på Kamratposten säger att ingen tidigare gjort samma undersökning. Alltså vet vi inte om barn har bättre kontakt med sina pappor idag än tidigare. Kanske var det ännu tystare mellan barn och deras fäder förr?

Vad har pappa gjort för fel? Gissningsvis är det först och främst en fråga om tid och närvaro. Man behöver vara tillsammans med sina småttingar och tonåringar för att något ska bli sagt. Så kallad kvalitetstid duger inte.
Det är kvantitet, det vill säga mängder av tid som avgör om förtroendet ska byggas eller inte. Den som begraver sig i arbete får nog både högre lön och chans till  karriär.
Men barnen tappas bort någonstans på vägen.

Den som tycker att pappa är vinnare för att han slipper undan hushållsarbetet och får ägna merparten av sina dagar åt arbete har kanske rätt i kronor räknat. Men kärleksvinnaren är mamma, om det nu inte vore för de där timmarna av oavlönat hemarbete, som tär så på själen och livsglädjen. Dessa måste delas mera rättvist!
Vårdnadsbidrag kommer inte att göra något åt den saken, en hushållstjänst med inköpt städning kan möjligen befria kvinnan från några städtimmar – men vad händer med pappatiden med barnen? Kommer han att vara hemma mera för att någon annan (gissningsvis kvinna) tar hand om hans skit?

Delad föräldraledighet är nog  bra mycket effektivare, men visst är det sorgligt och konstigt att något som borde vara underbart och självklart måste tvingas fram med lag. Kanske handlar det om pengar, att männen inte tycker sig ha råd, men vill så att hjärtat värker? Det är säkert sant för en del, men finns det inte möjlighet att dra ner en smula på pryl och statuskraven för familjens skull?
Klyschan om att barndomen inte går i repris råkar ju faktiskt vara sann.

I dag är stadsbilden full av killar som rattar barnvagnar, bär småbarn på bröstet, leker med dem i parken och hämtar dem på dagis. Det ser fint och gulligt ut.
Men siffrorna talar ändå sitt obevekliga språk. Pappa har ännu inte kommit hem och han missar chansen att bygga en verklig närhet till sina barn.