Det blir bakläxa och icke godkänt på det mesta.
Och medhåll till undersköterskan Sarah Wägnert som kritiserat den lag som bär hennes namn. 

En vårdchef ska inte utreda sin egen vård. Och anställda ska inte behöva gå till sin egen verksamhetschef när de, enligt lex Sarah, ska anmäla missförhållanden och vanvård på sin arbetsplats. Men så ser det ut inom den privat drivna, men offentligt betalda äldreomsorgen i dag. Avtal och lagar ger sämre skydd av såväl anställdas rättigheter som de gamlas behov av omsorg.
Privat anställda har inte samma meddelarskydd och yttrandefrihet som offentligt anställda.
Anmälan av allvarliga missförhållanden (lex Sarah) i privat bedriven
verksamhet ska istället göras direkt till socialnämnden eller annan offentlig myndighet, vilket gäller för de offentligt anställda.
Det skriver Riksrevisionen i sin granskning av hur privat driven äldrevård kontrolleras.

De olika villkoren för offentlighet och insyn för offentligt och privat driven äldreomsorg får skarp kritik i Riksrevisionens rapport. Den lämnar inte utrymme för tvivel; området är eftersatt och något måste göras. Inte minst vad gäller offentlighet och insyn, eftersom olikheterna ger medborgarna och de gamla som förutsätts kunna välja sämre insyn i privata verksamheter.
Riksrevisionen rekommenderar även regeringen att utreda vilken rätt de privat anställda har att yttra sig om förhållandena på sin arbetsplats.

Andelen privata aktörer ökar inom den offentligt betalda äldreomsorgen – och detta helt enligt regeringens önskan.
Andelen äldre som bor i särskilt boende som bedrivs i privat regi har ökat mellan 1999 och 2006 från 9 till 14 procent. Av dem som får hemtjänst har motsvarande andel ökat från 6 till 11 procent. Kommunerna köpte äldreomsorg under 2006 för nästan 10 miljarder kronor.
Regeringen vill öka andelen privata ännu mer, och har därför lagt ett lagförslag om fritt val inom äldreomsorgen. De har även avsatt pengar till kommuner som vill införa valfrihetssystem.

Det är med andra ord gott om morötter. Men den piska och kontrolliver som visar sig så tydligt i exempelvis sjuk- och a-kassereglerna lyser helt med sin frånvaro när det gäller privata företag som uppmuntras att ta andelar från de offentligt drivna.
För att citera Expressens ledare i dag: ” Revisionens uppgifter tecknar en bild av den lukrativa äldrevårdsmarknaden som ett eldorado där det offentliga avsäger sig sitt lagstadgade ansvar.”

Riksrevisionens genomgång av kommunernas avtal med privata utförare av särskilt boende och hemtjänst visar att de många gånger saknar tydliga krav. Det gäller allmänhetens insyn, kompetenskrav på ledningen, stöd till personalen samt kriterier för kvalitet och kvalitetssäkring.
Valfrihet i sig är inte nog, skriver revisionen. Möjligheten att välja och byta utförare är inte tillräckligt för att styra kvaliteten i den privat bedrivna äldreomsorgen. De äldre som är beroende av äldreomsorgen har inte alltid förmågan att välja eller ställa berättigade krav, eller den fysiska orken att flytta. De äldre befinner sig i en beroendeställningi förhållande till utföraren.
Samtidigt har kommunen, som är ansvarig för äldreomsorgen, inte samma möjligheter att gå in och styra i den privat bedrivna verksamheten som i den kommunala.
Därför är förutsättningarna att styra kvaliteten i den privat bedrivna äldreomsorgen särskilt viktiga. Att inte göra det är att svika de gamla som är beroende av den och även den personal som har ansvaret för omsorgen!

Det märkliga är olikheten inför lagen. Lagstiftningen styr kvalitet och insyn i äldreomsorgen, men den skiljer sig i vissa fall beroende på om utföraren är offentlig eller privat. Socialstyrelsens föreskrifter gäller inte alltid de privata utförarna. Inte heller gäller meddelarfrihetens skydd mot efterforskning och repressalier från arbetsgivaren inom privat verksamhet.
Det är oklart om personalen omfattas av samma skydd för sin yttrandefrihet som offentligt anställda har gentemot sin arbetsgivare. Det finns inte heller lika många statistikuppgifter över enskilda utförare av äldreomsorg som offentliga.
En följd av detta är att man inte kan jämföra produktiviteten i offentliga och privata verksamheter. Bristen på insyn kan i sig skapa skillnader och innebär sammantaget en risk för att missförhållanden inom privat driven äldreomsorg inte upptäcks. För de äldre innebär detta en risk för sämre kvalitet, konstaterar Riksrevisonen.

Riksrevisionsverkets granskning visar alltså stora skillnader och brister i hur tillsynen av de privata utövas. Det gäller hela kedjan från regeringen (som stiftar lagar och ger bidrag), via socialstyrelsen (som ska utvärdera, vaka över kvalitet, säkerhet och enskildas rättigheter) och länsstyrelserna (som ger tillstånd ).
Deras slutsatser är allvarliga:
– Regeringen har inte skaffat sig tillräcklig kunskap om hur
– äldreomsorgsmarknaden fungerar
– Socialstyrelsen har inte tagit sitt uppföljningsansvar att vaka ö ver kvaliteten i äldreomsorgen.
– Varken regeringen eller socialstyrelsen har den kunskap som behövs om kommunernas avtal med utförarna.
– Risk finns för att beslut fattas på felaktiga grunder
– Länsstyrelsernas tillståndsgivning säkrar inte god kvalitet, utan ger sina godkännanden på bristfälliga underlag. De följer inte heller upp verksamheterna som de borde.

Listan till regering, socialstyrelse och länsstyrelse på vad som behöver göras är lång. Mycket lång. Om orden bakläxa och kvarsittning ska användas i något sammanhang så är det väl här.
Eller hur utbildningsminister Jan Björklund!