Själv blev jag knappast överraskad. Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har verkat tajta ända sedan det gemensamma FRA-utspelet under sommarens Almedalsvecka.
Då lovade de att riva upp lagen om de kom till makten, och Ohly fick inte vara med.

Sen kom budgetdebatten när Ohly ville mjuka upp regelverket och fick tvärnej från socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros och ännu mer nej från Sahlin.
Ohly själv var dessvärre rätt otydlig själv, å ena sidan ville han upphäva regelverket, å andra sidan var han öppen för samtal, vilket gjorde det alltför lätt att avfärda honom.
Jag tycker det var beklagligt att dörren stängdes så tidigt, men i skenet av det som nu hänt är det logiskt. Och vänsterpartiet har inte verkat veta på vilket ben de ska stå, utan svängt hit och dit om samarbetet.

Vad finns det då för plus och minus med det nya politiska paret?

Plus: Mona Sahlin visar stor självständighet och utmanar Reinfeldt med ett helt nytt och radikalare mittenalternativ, som kan tilltala många medelklassväljare, som inte gillar vänstern.
Johannes Åman i dn.se (08/10/09) formulerar det så här:
”I praktiken är det som erbjuds därför inte ett vänsterblocks svar på ett högerblocks framgång. Det djärva och offensiva steg som Mona Sahlin nu tagit syftar tvärtom till att spränga de ramar som alliansen skapade. Hon vägrar låta sig reduceras till ledare för ett vänsterblock.” Alliansen kan inte längre skrämmas med vänsterspöket. Och väljarna får veta vad som gäller.

Minus: Samtidigt är det ett riskabelt steg, som kan leda till förlust av andra väljare, de som vill se ett rödare alternativ och ett radikalare s, genom inflytandet från vänsterpartiet.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har uttalat sitt stöd för samarbetet, men flera LO-förbunds ordförande är svala, exempelvis Seko och Handels.
På debattsidan i DN kräver de i dag att socialdemokraterna tar ett steg till vänster och säger att samverkan mellan samtliga tre oppositionspartier är helt avgörande.
Kommunals ordförande Ylva Thörn framhåller att det avgörande är att s och mp lyckas formulera en gemensam politik som på centrala punkter som arbetsrätten och skolpolitiken går i en riktning som får stöd av medlemmarna i Kommunal. Det är också viktigt att denna gemensamma politik får uppslutning av de båda partierna också regionalt och lokalt.
Hon berättar även i en intervju här på ka.se att hon inte fått veta något i förväg om samarbetet, vilket är minst sagt förvånande med tanke på att det är LO:s största förbund som sedan lång tid tillbaka har facklig politisk samverkan med socialdemokraterna.
LO-aktiva minns med ogillande miljöpartiets samverkan med de borgerliga om avsteg för två anställda i turordningsreglerna och vill ha garantier för att partiet går att lita på i arbetsrätten.
Även socialdemokratiska kvinnoförbundet hoppas få tillbaks vänsterpartiet till ett samarbete.

Varken eller: Men väljarna, i alla fall de som jobbar inom kommunals områden, verkar varken föredra mp eller v i särskilt hög grad.
Vänsterpartiet minskade med 2,1 procentenheter till 5,0 procent av väljarsympatierna i den undersökning SCB, statistiska centralbyrån gjorde för KA:s räkning i maj 2008.
Miljöpartiet ökade något men har bara 4,6 procent. Socialdemokraterna har närmast osannolika 70 procent och skulle alltså få helt egen majoritet, om kommunalarna ensamma fick bestämma.

Plus: Genom beskedet om det långsiktiga samarbetet – ända fram till 2020 (!) har socialdemokraterna försäkrat sig om att miljöpartiet inte rymmer in i högerburen.

Minus: Men samarbetet kräver eftergifter från båda parter. Och de som bestämt sig för att hålla ihop måste försöka jämka ihop sina åsikter. Mp står med sitt förslag om obligatorisk a-kassa långt ifrån den modell som socialdemokraterna föreslår. De är mer inne på grundtrygghet än en bra försäkring. Här finns risker för välfärdspolitiken och de frågetecknen måste snarast rätas ut!

Minus: En frisläppt Lars Ohly kan utan risk lova både det ena och det andra från vänsterpartiet och kan spela underdog utan att behöva ta ansvar. Å andra sidan, om han inte får vara inne i värmen kan man ju fråga sig vad dessa utspel kommer ha för betydelse.
Ohly säger sig ”aldrig” kunna ge sitt stöd åt en regering bestående av enbart s och mp i riksdagen. Han är lika oklokt ultimativ som Mona Sahlin när hon säger att man inte ens i tanken får ifrågasätta budgettaket.
Något som exempelvis professorerna i ekonomi Lars Calmfors och Lars Jonung sa att man visst kan tänka sig i situationer som är riktigt krisartade. (Svd i dag 08/10/09).
Orden aldrig och alltid får man nästan alltid äta upp, i alla fall om man är politiker.

Ska då det nya partnerskapet öppna sig för en trekant?
I dag ser det inte ut så, men det skulle vara både förvånande och tråkigt om klyftan skulle vidgas för mycket vänsterut. Två har som bekant lättare att leka tillsammans än tre. Men trion är den ideala för att skapa de bästa och mest kreativa besluten.