Man behöver inte vara troende för att bli på strålande humör av att lyssna på Ernesto Cardenal från Nicaragua. Han är poet, präst, befrielseteolog (eller revolutionsteolog som han själv föredrar) och en av bokmässans internationella gäster.
Cardenal deltog aktivt i den sandinistiska befrielserörelsen, var under 1980-talet kulturminister i Nicaragua men tar i dag avstånd från sitt forna parti.

Under rubriken ”Revolutionär i ord och handling” diskuterar han med en annan samhällstillvänd präst, KG Hammar. Även om vi är vana att se den senare som radikal framstår han lite ljum i jämförelse med sin betydligt äldre latinamerikanske kollega som nu är med och utvecklar en fortsättning på befrielseteologin, den religiösa pluralismens teologi.
”Påven säger att den är farligare än befrielseteologin och det är sant”, säger han och ser belåten ut över omdömet, som han anser är helt riktigt.
Själv har jag lämnat kyrkan för länge sedan, men är glad att det finns präster som Cardenal och Hammar.

Efter seminariet sitter jag och funderar över vad som ska till för att revolutioner inte ska stelna, bli maktfullkomliga, korrupta eller rentav utvecklas till något som är ännu värre än det onda de en gång bekämpade.
I ett annat rum på mässan diskuteras civilkurage och det är klart att vi behöver mer av det. I vårt land borde det vara en självklarhet att säga ifrån när något är på tok.
Vi vet, inte minst genom artiklar i Kommunalarbetaren, hur högt priset kan bli för den som gör det.
Det märkliga – och storslagna – är att så många ändå vågar.

I förmiddags hörde jag Cecilia Hagen och Monika Björk, båda aktuella med nya böcker, prata om sin kamp på Expressen under 1970-talet. Björk skriver i sin roliga och tänkvärda nyckelroman ”Audreyflickorna” hur det gällde att, som ung och ny journalist, snabbt  anpassa till Tvärtom-landet. Det är där som polisreportern och hans chefer  blir överlyckliga över sommarens första mord, särskilt om det är en ung och vacker kvinna som är död.

Atmosfären på tidningen var extremt grabbig men kvinnorna tog strid.
8 mars 1974 gav de ut en tidning där de själva bestämt allt, från ettan och löpet till serierna. I en artikel konstaterades att det bara är män som fyller år och dör, i alla fall att döma av familjesidorna.
Plötsligt minns jag en krönika jag själv skrev på exakt samma tema – men 25 år senare och utifrån danska förhållanden. Men ändå. Man kan ju bli galen!
Familjesidorna är ju en bagatell i sammanhanget. Media är det inte.
Jag upphör inte förvånas över att det tar sån orimlig tid, att bakslagen är så många.

En lätt känsla av uppgivenhet far över mig. Men sen tänker jag på Ernesto Calderas och inser att det bara är att kavla upp ärmarna och, som Kulla-Gulla i Cecilia Hagens bok, streta vidare.