S:t Eriksgatan är full av folk, mest killar med mörka jackor och ljusblå tröjor. Fotbollsfans, som tar sig en öl före matchen mellan två av Stockholmklubbarna, på gatans uteserveringar.
Jättetrevligt, om det inte vore för att de inte alls ser ut att ha kul. Deras ansikten är stängda och de rör sig målmedvetet men mot – eller från vad?

Polisen är på plats. Massor med blågula bussar står uppställda. Och så hör jag hur det smäller runt omkring. Röken, knallarna och poliserna, ja, detta är upptakten på en fotbollsmatch denna underbara afton i september. Vid tunnelbanan ryker det mest, och från Rörstrandsgatan hör jag knallar.
Med dödsskjutningarna i Finland i huvudet är det svårt att förstå vad som händer. Är det någon som skjuter och i så fall på vem?

Jag cyklar vidare med olust och otrygghet i kroppen och förstår plötsligt hur det kan kännas att röra sig i en stad som är utsatt för krig. Det här är krig, om än på låtsas och mellan vuxna män som ser det som en del av fotbollskulturen.
Tydligen har de mötts i Vasaparken för att ”göra upp”, mitt bland lekande barn och föräldrar! Göra upp om vadå?

Den aktuella matchen slutade oavgjort, men det gör inte stridstupparna gladare eller mindre benägna att slåss.

Tänker på en gammal film som SVT visade häromkvällen. Den hade sisådär 25-30 år på nacken och handlade om ett av lagen i Göteborg, även kallat änglarna. På den tiden kom 35 000 – 40 000 män (till 99 procent) till matcherna, trots att klubben låg i division 2.
Våldet verkade lysa helt med sin frånvaro, trots den starka kärleken till laget. De som älskade ett annat lag nöjde sig med det, behövde inte slå av sig hatet i en egen match.
Kanske var detta inte helt sant, kanske har fotbollsfans i alla tider slagits om vilket lag som är bäst.

Men det som händer nu är bara helt sjukt. Världen är full av våld och på våra gator ägnar sig hundratals poliser åt att försöka stoppa vuxna karlars märkliga lekar.