Sue tjänar 66 kronor och inte ett öre mer

Vårdbiträdet Sue Carrodus, 45 år, tjänar 66 kronor i timmen.
I Sverige sätts lönerna i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackföreningar, i kollektivavtal. Storbritannien har sedan 1999 en lagstadgad minimilön. Den sätts av regeringen, efter förhandlingar med parterna på arbetsmarknaden.
Alla som jobbar har laglig rätt till åtminstone den lönen.
Hur har det gått?
KA åkte till Storbritannien och upptäckte att privata entreprenörer sällan betalar något utöver minimilönen, möjligen några ynka korvören. Samtidigt som de försämrar andra arbetsvillkor.

Sue bor med sin familj i lägenhet i en huslänga i utkanten av stan. Dottern Danielle, 4 år, ligger i soffan och ser Scoobie Doo-filmer. En undulat far runt i sin bur medan Sue tar på sig sin ljusblå arbetsrock, där det står broderat Home Care i lila och blått. Home Care är ett privat familjeföretag inom äldreomsorgen. Hennes man dyker upp och tar hand om Danielle efter dagens arbete i hamnen.
Sue ger sig iväg till en 93-årig kvinna som ska ha medicin. Dit får jag inte följa med. Arbetsgivaren Home Care säger nej.
Sue och hennes arbetskamrat, en nyanställd 18-årig kvinna, kör runt i stan, tvättar och lägger åldringar och byter blöjor. Så håller de på till halvtio på kvällen. Båda har minimilön oavsett erfarenhet och antal anställningsår. Sue har huvudansvaret. Hon får ut cirka 4 430 kronor i månaden, så låg summa att hon slipper att betala skatt.
– Ibland hinner vi inte bli klara på kvällen utan stannar kvar 15-20 minuter längre, berättar Sue, som då arbetar gratis. Arbetsgivaren vill inte kompensera henne.
Under helger får hon någon ynka krona mer i timmen. Pensionsförmåner är det inte tal om. Att vända sig till facket har Sue inte en tanke på. Hon är inte med.
Med sitt 18 timmars veckojobb och makens jobb klarar de sig. Men med höjda mat- och bensinpriser är marginalerna små. När en dammsugare gick sönder höll pengarna på att inte räcka. Nu vidareutbildar sig Sue för att hitta ett mer välbetalt jobb.

– Att jobba statligt är tryggare och ger mer i plånboken, tycker
Tony Oulds på sjukhuset i Londonförorten Barnet.
Foto: Ann-Christin Sjölander

– De engelska kvinnorna söker sig andra utvägar, medan polacker och andra invandrare är den nya reservarmén på arbetsmarknaden, säger Alan Fraser. Honom möter jag i en skola i Southampton, 45 minuters tågresa från Portsmouth. Han är utbildningsansvarig på fackförbundet GMB. På väggen hänger affischer på polska. Här utbildas invandrare i engelska och andra ämnen. Det började med att en servitris, polskan Paulina Tomasik, vände sig till GMB. Hon arbetade 11 timmar om dagen, 7 dagar i veckan och fick endast 47 kronor i timmen, långt under minimilönen.
Två polska kvinnor, Joanna Lucyzn och Marlena Palczak sköter ruljansen här. De kan berätta om landsmän som grundluras av privata bemanningsföretag, tvingas arbeta illegalt och inte ens vågar kräva minimilön. Om hur engelsmän och polacker behandlas olika. På ett bageri i stan får polacker städa gratis på övertid, medan engelsmännen går hem. Alan Fraser påstår att det är ett arv från kolonialtiden att behandla människor så nedlåtande.
Om nivån på minimilönen säger han:
– Förfärligt. Den är för låg, men om den inte fanns skulle vissa arbetsgivare bara betala 2 pund (24 kronor) i timmen.
Han tycker att minimilönen ska kopplas till prisökningarna.
– Tyvärr går vår arbetarregering arbetsgivarna till mötes när dessa påstår att de förlorar i konkurrenskraft, om minimilönen höjs för mycket.
När jag frågar Marlena Palczak varför hon flyttade till England börjar hon gråta. Utan jobb och utan pengar hade hon inget val, säger hon. Familjen har en handikappad son och hade inte ens råd att skaffa en rullstol i Polen. Som administratör hos GMB får hon nu 144 kronor i timmen.

Utan fackets kamp hade inte vaktmästarna på Maydaysjukhuset i Croydon fått drägliga villkor. Där stannar jag på väg till London. GMB:s ombudsman Gavin Davies säger:
 – Det var rena slagfältet förut. Facket fick hålla sina möten på parkeringsplatsen utanför sjukhuset. De anställda hade inga rättigheter och städbolaget Initial betalade endast minimilönen.
Han och andra delade ut flygblad vid ingången. Till slut hade de organiserat så många att Initial blev tvunget att erkänna facket och teckna avtal.
När jag vill intervjua någon av vaktmästarna blir Gavin Davies rädd att det kan bli svårigheter för facket. Men jag får träffa Samuel Harvey som inte är i tjänst och till slut hittar jag även Othniel Barley, som står i en korridor i sina tjänstekläder, ljusblå skjorta med epåletter, mörk slips och mörka kläder. Båda minns hur de förr fick minimilön och färre antal semesterdagar, innan facket förhandlade fram bättre villkor. Idag har vaktmästarna 92 kronor i timmen. Samuel Harvey avslöjar dock att de ännu inte får några pensionsförmåner. På fackexpeditionen sitter en vaktmästare, som företaget vill bli av med. Han har klämt sitt ben i en hiss och har inte full arbetskapacitet.

Att vara offentligt anställd ger mer i plånboken än att jobba för en privat entreprenör. Tony Oulds var vaktmästare på ett statligt sjukhus i Barnet, en förort till London. Men så lades hans jobb ut till det privata företaget Ecovert. Han fick sämre pensionsförmåner och sjukersättning. Så han gick tillbaka till ett statligt jobb. Jag hittar honom i bårhuset bakom sjukhuset. Han håller precis på att kontrollera temperaturen i kylrummet.
Ändå hade han det mycket bättre hos Ecovert än de nyanställda. För de fick endast minimilön och sämre OB-ersättning, medan han fick behålla sina tidigare villkor. Tony tjänade nära 1 500 kronor mer i månaden än de som var nya.
Flera av de äldre gjorde som han, de slutade hos Ecovert. Det passade företaget. Så fort några slutade ersattes de med billigare arbetskraft. Ecovert ville inte erkänna facket när det gällde nyanställda, så det var svårt att kämpa för bättre villkor.
När jag är i bårhuset kommer Paulo Boavida in för att städa. Hans arbetsgivare är det privata Medirest, som tagit över efter Ecovert. Och det är likadant. Visserligen får Paulo fyra kronor utöver minimilönen, men sämre OB-ersättning än om han varit statligt anställd. Han säger att han måste arbeta 55 timmar i veckan och bo hos sin bror för att klara sig ekonomiskt.
Tony tjänar nära 4 500 kronor mer i månaden än Paulo trots att han har färre arbetstimmar.

– Den lagstadgade minimilönen är för låg, men den har ändå lyft de privat-anställda vårdbiträdenas löner, säger Deborah Littman på fackförbundet Unison. Foto: Ann-Christin Sjölander

På Unisons huvudkontor i centrala London säger Deborah Littman:
– Facket har inte tillräcklig förhandlingsstyrka. Vi har missat att organisera de privatanställda.
Hon ger mig en tidning där hon skrivit en artikel om att facket måste samarbeta med lokala ideella organisationer. Själv har hon börjat värva medlemmar i kyrkan i sitt bostadsområde.
– Trenden är idag att de privata entreprenörerna tenderar att hålla sig exakt till minimilönen eller mycket nära den. Med sämre ob-ersättning och kortare semester.
Det finns många knep att kringgå minimilönen. När Deborah Littman går på restaurang betalar hon alltid dricksen direkt till servitören – inte med kreditkort. Det förekommer att arbetsgivare räknar in dricksen som en del i minimilönen.
Hon minns hur det på 70-80-talen var ett starkt motstånd från de största fackförbunden mot lagstadgad minimilön, precis som det är idag i Sverige. Lönerna skulle förbli något för arbetsmarknadens parter, ansåg de.
    
När minimilönen infördes 1999 låg den på 47:50. För lågt, tyckte Unison. Få av förbundets medlemmar hade nytta av den, eftersom de tjänade mer.
Deborah Littman tycker fortfarande att dagens 66 kronor är för låg nivå, men att den ändå medfört en enorm skillnad, framför allt för privatanställda vårdbiträden. Nära 40 procent tjänade tidigare under minimilönen.
Idag kämpar Unison för en minimilön på 81 kronor.
– Det är golvet. Sedan försöker vi förhandla med arbetsgivaren om högre nivåer. Målet är en lön som det går att leva på, säger hon.