Solzjenitsyn har slutat besvära

Den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn avled i Moskva i början av augusti.
Solzjenitsyn  öppnade med sina böcker världens ögon för det sovjetiska strafflägersystemet Gulag. Han förvisades från Sovjet-
unionen 1974 och bodde sedan i USA, där han blev omstridd för sin kritik av västerlandet. Han återvände till Ryssland efter kommunismens fall.

I Moskva bodde jag två gånger nära Aleksandr Solzjenitsyn. En gång var i stadsdelen Lykovo som var ganska nybyggd och med ung befolkning. Ingen människa där, utom en taxichaufför, visste var den store författaren höll till. Eller hade ens hört talas om honom.
Detta var under Jeltsins sista år vid makten, rubeln rasade och folk hade fullt upp med att överleva dagen, inte älta gårdagen.
Under en längre tid bodde jag i sydöstra Moskva, nära kommunistpartiets och den forna sovjetiska kulturelitens lantställen.
Där visste alla vem Solzjenitsyn var. Han hade en gång bott här, den berömde cellisten Rostropovitj hade modigt lånat ut ett litet hus åt den förföljde profeten. Det var nu många år sedan, men fortfarande låg ett täcke av hysch-hysch över episoden.
Ingen ville höra om Solzjenitsyn och ”den tiden”.

Nu är Aleksandr Solzjenitsyn död. Han avled precis innan Ryssland marscherade in i Georgien och kanske öppnade för ett nytt kallt krig mellan öst och väst. Det är tänkbart att Solzjenitsyn skulle ha samtyckt till angreppet. Det gällde ju ryska intressen, och för patrioten Solzjenitsyn var Ryssland, ryssarna, ”det sant ryska” något heligt, mytiskt - överlägset den förfallna, ytliga, penninggalna västvärld som han föraktade varje dag han tvingades bo där sedan Brezjnev kört ut honom 1974.
Å andra sidan har det nya, fria Ryssland blivit precis så ytligt och moraliskt sunkigt som någonsin Västerlandet.
Plus denna pånyttfödda sovjetryska underdånighet inför makten, något som var Solzjenitsyn helt främmande och som han nästan helt ensam reste sig upp emot.

Kanske såg han själv inte detta nya samhälle, isolerad i sin
praktvilla med höga murar, nästan 90 år och sysselsatt med att gräva i Rysslands historia.
Hans sista böcker handlade om judar och ryssar, ”Tvåhundra år tillsammans”. Nästan ingen har läst dem. De påstås vara antisemitiska. Kan det vara möjligt?
Det är sant att Solzjenitsyn skyllde mycket av Rysslands elände på revolutionären och juden Lev Trotskij. Å andra sidan var en av Solzjenitsyns närmaste vänner jude, författaren Lev Kopelev, en av huvudpersonerna i romanen ”Första kretsen”.

Aleksandr Solzjenitsyn var en av världslitteraturens stora. Han var modig och mycket besvärlig. Han var till besvär för sovjetdiktaturen, för det nya värdlandet USA , för Olof Palme (stort bråk om nobelpriset 1970), för Jean-Paul Sartre och vänsterradikalismen (”de ömmar för Vietnam men struntar blankt i Sovjetunionens förtryckta”). Mest påfrestande var Aleksandr Solzjenitsyn troligen för sina närmaste. Solzjenitsyn skriver på tusentals sidor bara i förbigående om sina två fruar – de kan ha varit fler – och de måste ha varit utrustade med rikliga doser kärlek och tålamod för att stå ut med denna egocentriska folktribun.

Den uppburne poeten Aleksandr Tvardovskij som i sin tidskrift ”Novyj Mir” låtit trycka ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” ängslades lika mycket för Solzjenitsyn som för sin egen hals. Tvardovskij manade Solzjenitsyn att stryka i böckerna för att blidka regimen. När det inte hjälpt bad Tvardovskij, medveten om att den stores utseende stack ut överallt i Moskva:
– Raka åtminstone av er skägget!
Men det behöll Solzjenitsyn till sin död.