Det har sina nackdelar att arbeta med många olika typer av projekt. Det blir mycket papper och – för somliga av oss – lätt oreda i högarna.
Inte så att saker försvinner men tänk själv på hur tunt ett litet papper är och hur lätt det kan komma bort.

Just i dag svär jag extra mycket över allt som just nu är  borttappat. Var är till exempel rapporten om det framgångsrika jämställdhetsarbetet på TV:s Västerbottens-Nytt – det som ledde till SM i kvinnorepresentation och som både Rapport och Aktuellt har mycket att lära av?
Spårlöst väck trots att jag vet att det ska ligga i inspirations-traven.

För att inte tala om filmen med några bra men mest dåliga exempel från olika europeiska TV-bolag. Den som bland annat innehåller den komiska – eller kanske tragiska – intervjun i programmet ”Love Boat”. Det handlar om en kvinna som följer med sin make sjömannen på hans månadslånga resor på havet…
För kärleks skull får man anta även om båda två ser rätt molokna ut där de sitter omgivna av datorer i maskinrummet. Exemplet är med för att programmet handlar om hennes val utan att hon själv över huvud taget kommer till tals. Varenda fråga besvaras av honom, hon säger såvitt jag minns ingenting under hela intervjun. På sin höjd ler hon blygt från sin plats i hörnet.

Det är ett mycket användbart klipp om man ska diskutera vems röst som hörs i journalistiken.
Men nu är det alltså borta fast jag är absolut säker på att jag lade det i filmlådan, dvs på sin rätta plats.
Naturligtvis behövs både rapporten och filmen omedelbart. Liksom en hel del annat som tycks ha fått fötter.

Eftersom detta händer med viss regelbundenhet – och helst när det är som sämst läge – har jag försökt åtgärda saken. Det kontor finns inte som har fler hjälpmedel än detta. Det är hängmappar och plastmappar och kartonger (med tydlig märkning) och korgar och hurtsar och  pärmar och….ja,  en del högar.
Dessutom finns det böcker med titlar  av typen  ”Hur du äntligen får ordning på din papper” och annat i bli-en-bättre-människa-genren.  Tyvärr tycks ingenting bita. Därav behovet av hjälp. När det nu inte går att få en ny sorteringsfunktion inprogrammerad direkt i hjärnan. Eller hjälper den nya mirakelkuren KBT även mot sånt här?

Medan jag funderar på saken vänder jag mig om och kastar en förströdd blick i hyllan. Och si! Där ligger ju filmen. På sin rätta plats dessutom!
Hur kom det sig att den inte syntes när jag letade nyss? Det är ett kognitivt mirakel – eller kan någon förklara varför man blir blind av stress? Eller ge ett gott råd så att detta inte händer igen?

I alla fall känns det skönt att kunna lägga filmen i Centralasien-packningen. Det ska bli spännande att diskutera den med journalistkollegorna. De som har så annorlunda – och sämre – förutsättningar än vi men vars uppdrag är lika viktigt. Att visa en någorlunda sann bild av världen.
Och där är ju hälften av alla som finns kvinns.