Hundratusentals kurder och vänsteranhängare fängslades och hundratals torterades till döds. Tio tusentals tvingades i exil vial Syrien till Europa. De som inte ville riskera sina barns liv vid den farliga och minerade gränsen mellan Turkiet och Syrein fick inte se dem på 7 till 10 år.

I Kurdistan och Turkiet kämpar fortfarande många människor för att kuppmakarna ska ställas inför rätta.
Eftersom militären fortfarande har den informella makten är det ingen som vågar utmana dem som man gjorde i Chile när det gällde Pinochet.
Kenan Evren som var kuppgeneralen lever fortfarande och uttalar sig då och då om politiska frågor. Men mödrarna till de som avrättades och de som dog under tortyr sörjer att rättvisan aldrig kommer att skipas i Turkiet.

Idag tänker jag speciellt på två personer, Cano och Sidiq. Cano fängslades när han var 19 år 1980 och kom ut från fängelset när han var 40 år 2001 men är inte det minsta bitter eller hatisk. Han bor i Kurdistan och är förbjuden att ägna sig åt politik och får aldrig ett jobb i den offentliga sektorn.
Han bevakas fortfarande och kan mördas när som helst av säkerhetstjänsten.
Sidiq som satt i fängelse i 16 år bor numera i Högdalen och arbetar inom hemstjänsten. Båda dessa vänner är de mest jämställda, toleranta och glada människor jag känner. När Cano var i Sverige och hälsade på oss för några år sedan skämtade vi om att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

Hade inte vi suttit i fängelse skulle nog kanske ingen av oss vara så tolerant som vi är idag. Jag hör att sonen är glad över att vinna i backgamon och nu hoppas jag att hans lag vinner matcherna i helgen.