Nyfikenhet ger Luciana facklig glöd

– Jag har bott i Sverige i sex år och varit fackligt engagerad i två år och har aldrig jobbat fackligt förut. Efter att ha gått igenom kongressmaterialet kände jag att jag inte kunde låta bli att gå upp i talarstolen, sa hon. 

Luciana Oskarsson var på sin första kongress. Hon hade lovat sig själv på resan ner till Stockholm att hon inte skulle gå upp i talarstolen, men nu stod hon där i alla fall.
Hon sa att lönerna tyvärr har ett ursprungsland. Hon tyckte att det saknades delar i LO:s integrationspolitik. Egentligen tyckte hon att det verkade saknas integrationspolitik överhuvudtaget. Hon sa att hon skulle hem och skriva motioner till nästa kongress.
Luciana Oskarsson satte ett avtryck.
Ett par månader senare träffas vi igen, i Nordmaling, strax söder om Umeå. En kommun med lite över 7 000 invånare. Hit har Luciana flyttat från Rio de Janeiro i Brasilien, en världsstad med över 10 milj-on­er invånare. Och det som lockade var kärleken.
I Nordmaling jobbar hon som vårdbiträde på äldreboendet Tallbacken. Samtidigt läser hon till undersköterska och hoppas bli färdig till årsskiftet.
På kongressfesten efter debuten i talarstolen pratade Luciana med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin:
– Hon mindes exakt vad jag sagt i talarstolen och sa att det var jättekul. Hon berättade att hon också var undersköterska i grunden. Det var himla roligt och helt otroligt. I Brasilien hade det aldrig varit på det sättet. Har man status där pratar man inte med vanligt folk.

”Det här blir en felaktig bild av hur vi haft det i sommar” konstaterar Rapunzel Norman, Luciana Oskarsson, Marita Nylén och Josefin Moström på äldreboendet Tallbacken.

Det första man möts av när man kommer genom dörren till avdelning ett på Tallbacken är en anslagstavla med mängder av tackkort från anhöriga. Avdelningskatten Mozart trippar förbi och är kelsjuk, och från samlingsrummet trampar orgeln i gång. Prästen är på plats och sjunger sommar-psalmer med flertalet av de boende.
Möbleringen känns trivsam. Gamla möbler och inramade svartvita fotografier samsas med mer sittvänliga fåtöljer.
Facket och Kommunal hörde Luciana talas om första gången här på jobbet. Redan första året blev hon nominerad till att bli styrelseelev, att vara med för att lära sig.
– Det enda jag visste om facket från Brasilien var att Lula någon gång innan han blev president arbetat fackligt. Det var verkligen det enda jag visste. Men när jag väl började i Kommunal var det intressant, jag kände att man kunde påverka.

I Brasilien läste Luciana till gymnasielärare i engelska och portugisiska på universitetet. Hon kom i kontakt med sin nuvarande man Joakim via Internet där hon övade sin engelska. När Joakim sedan reste till Brasilien med sitt arbete passade de på att träffas. Tycke uppstod och när Luciana sedan reste till Sverige för att hälsa på under några månader blev hon gravid och på den vägen är det.
– Det var det som gjorde att jag flyttade så snabbt, men eftersom vi har tre barn nu så måste ju något ha varit rätt i alla fall…
Det första året i Sverige var jobbigt. Luciana kände ingen och kunde inte språk-et. Hon fick jobb som städare men arbetade efter att verksamheten var stängd så hon träffade ingen.
Utan utbildning fanns det inte så många yrken att välja på, berättar hon. Men så test-ade hon att arbeta inom vården:
– Jag hade fått barn men samtidigt fått chans på ett friårsvikariat på heltid. Det skulle ju leda till både a-kassa och att jag kom in i andra system, så jag tog inte ut föräldraledighet utan jobbade i stället. Och när det året var slut började jag läsa till undersköterska.

I höst ska Luciana för första gången ta lite föräldraledighet med yngsta sonen Matheus. Samtidigt ska hon läsa klart till uska och engagera sig mer i facket.

När Kommunal skulle utse ombud till LO:s kongress i våras ville Lucianas ordförande nominera henne. När Luciana sedan träffade de andra från Västerbotten som skulle till kongressen, upptäckte hon att de flesta var sektionsordföranden och att de varit med i facket länge, länge.
– Och så var det jag som varit med i två år. Men jag tänkte att jag skulle kunna lära mig jättemycket, vara med och höra åsikter och se vad som händer.
När hon läst igenom allt kongressmaterial reagerade hon över hur lite det handlade om vardag och verklighet för människor som inte var födda i Sverige.
Luciana har flera idéer om hur integration ska bli en naturlig del av det fackliga arbetet. Hon vill bland annat se en lokalt ansvarig för integration för att det inte ska bli bortglömt, och vill att facket informerar om hur de arbetar redan på SFI (svenska för invandrare).
– Man kan också behöva hjälp att förstå dokument som kommer till jobbet. Kommer man hit som vuxen får man börja från börj-an som en bebis. Man har inte längre någon utbildning, inget yrke, inget språk, har inte rätt till socialförsäkringarna eftersom man inte jobbat. Man har ingenting.

”Man lär sig mycket av de äldre. Särskilt jag som inte är från Sverige lär mig ordspråk och hur man pratade förr.”

När Luciana började på äldreboendet var det via en två månader lång praktikplats som arbetsförmedlingen ordnat. Hennes ersättning under de månaderna var 173 kronor per dag, efter skatt.
– En kompis som också är invandrare fick också en praktik med den lönen. Men som svensk, oavsett om man har erfarenhet eller ej, behöver man inte praktisera med den låga ersättningen. De får ett vanligt vikariat på en gång. Visst är det bra att få pröva på. Men det är sånt här som jag vill titta mer på. Det känns fel när man tänker på det.
En sak kan Kommunal vara säker på till nästa kongress. Luciana Oskarsson kommer att stå bakom flera motioner, hon håller redan på att fila på två stycken. En om lokala integrationsombud, en annan om lön under inskolning.

Idag har Luciana och hennes Joakim tre barn. Den minsta på åtta månader heter Matheus.
– Jag har inte varit hemma med honom, i Brasilien hjälper man alltid varandra inom familjen. Min mamma har flyttat hit och min moster har varit här och hälsat på och då har hon hjälpt till för att jag ska kunna fortsätta läsa. Men nu i höst ska jag unna mig lite mammaledighet. Då ska jag också försöka engagera mig lite mer i facket.
Framtidsplanerna är att läsa något på högskolan, men framför allt vill hon jobba fackligt. Hon berättar att Kommunal sökte en ombudsman i Umeå och att hon tyckte att det verkade intressant tills hon fick veta att det betydde ett års utbildning i Stockholm. Då var det inte aktuellt. Inte nu, kanske om tio år när barnen är större.
Så du planerar att bo kvar?
– Jajamen. Vi bor kvar i Nordmaling.