Efter att ha hämtat min bror från Arlanda dottern från fritids var det dags att köra min son och hans kompis Charbel till fotbollsträningen med Brommapojkarna.

Själv har jag aldrig varit intresserad av fotboll utan det är nog min fru som har intreserat sonen för den sporten.
Men jag har lärt mig mycket om idrottsrörelsen tack vare barnen. Det var en positiv överraskning att så många föräldrar ställer upp och tränar barnen ideellt.
Jag beundrar föräldrar som Johan, Mats och Sam som två vardagar i veckan tränar barnen och det är matcher varje helg.

Jag har också upptäckt att idrottsrörelsen kan spela en stor roll för integrationen. I min sons klass finns inte en enda pojke med svenskt ursprung. När samhället är så segregerat är risken stor att pojkarna skapar sig en konstig invandraridentitet eller som i vårt fall muslimskt identitet.
Därför känns det helt rätt att han får lära känna Einar, Albin och Kalle och alla andra lagkamraterna. När de har svettats och kämpat i så många matcher tillsammans utan att tänka på vad de har för bakgrund kommer det att bli svårt för honom att dras in i slutna grupper som inte vill ha med det svenska samhället att göra.

På matcherna hejar vi på våra barn oavsett vad vi vuxna har för bakgrund. Det skapar gemenskap och respekt för varandra. Med andra ord gör Johan, Mats och Sam mycket mer för integrationen än alla de miljoner som regeringen delar ut till olika integrationsprojekt. Ge pengar till Brommapojkarna och uppmana dem att rekrytera ungar i Tensta och Rinkeby.

Sverige måste ha gjort mål för sonen skriker av glädje och väcker sin mamma för att tala om den glada nyheten.
Jag förstår mig inte på fotbollsfanatiker men nu hinner inte jag utveckla tankarna mer för jag vill ägna mig åt min bror en stund.