Ett avtal värt att strejka för
Så blev det afton den femtonde dagen - och till slut såg ett nytt avtal mellan Kommunal och bussarbetsgivarna BuA dagens ljus. Strejken avbröts och båda förklarade sig nöjda, efter en lång tid av segt förhandlande, utan annat resultat än strejk. Kommunal fick delar av Sverige att stå stilla i kampen för kortare arbetsdagar och längre sovtid.
Några besvikna röster hörs. Kommunal knäckte en princip, men inte för hela gruppen.Jämfört med tidigare bud har Kommunal nått längre än om strejken inte trätt i kraft. Den stora stridsfrågan när det gäller arbetsdagens totala längd (ramtid) på 13 timmar och dygnsvila på 11 har skrivits in i kollektivavtalet
Så visst var det ett avtal värt att strejka för, även om 50-kilometersgränsen återstår att lösa i kommande förhandlingar. Nu löstes det så att att avtalet garanterar rätten till minst elva timmars sammanhängande vila för linjer kortare än 5 mil. Även en ramtid på 13 timmar för den typen av linjer spikades. Ramtid innebär tiden mellan första och sista arbetstimmen.
Det är synd att principen om 13 och 11 inte gäller alla redan i den här avtalsrörelsen. Men Kommunal släpper inte frågan och gissningsvis kommer den att bli minst lika het i nästa förhandling som ram- och vilotiderna varit i denna. Inte minst för att det kan bli svårt att hitta förare som vill köra.
Några kommentarer på nätet menar att facket vikit ner sig. Men i vilken förhandling uppnår man precis allt man kräver? Det gjorde ingen av parterna. Arbetsgivarna fick slanta upp. Kommunal nådde långt, om än inte hela vägen fram.
Avtalet ger tydliga förbättringar på samtliga Kommunals viktigaste områden: längre dygnsvila, kortare arbetsdag (ramtid), tryggare anställning och höjd lön. För första gången är det också särskilda satsningar på verkstadsarbetarna.
Lönemässigt hamnar förarna strax över genomsnittet på de hittills genomförda avtalsrörelserna, med totalt 2080 kronor mer, eller 10, 4 procent på tre år. Det blir 700 kronor i månaden år ett, 680 kr år två och 700 kronor det tredje året. Pengarna fördelas lika till alla. Yrkesarbetare får mera, 800 kronor mer i månaden det första året, 780 kronor det andra året och 800 kronor det tredje året, men deras löner delas ut via potter på varje arbetsplats, i lokala förhandlingar, som alltså inte garanterar alla lika mycket.
För de flesta blir det inte individuell fördelning, något förarna förmodligen är nöjda med, eftersom de av hävd brukar vara starka motståndare till denna lönesättning.
Ska föraren som är besviken lämna facket? Jag tycker det är ett lite konstigt resonemang. Fackets starka ställning visade sig just i att Kommunal kan få bussarna i hela landet att stå stilla. Enighet ger styrka. Strejken är ett vapen man ska handskas varsamt med så att det inte tas ifrån en. Redan hörs diskussionen om att det spelat ut sin roll. Vilket det sannerligen inte har! Avtalet hade inte blivit så här pass bra utan konflikt. Och ju fler som engagerar sig desto större blir chanserna att få ännu bättre villkor.
Att gå ur den enda förening som kan stärka en på jobbet gentemot arbetstivaren, ’r som protest knappast effektivt, eftersom det inte åstadkommer något annat än att den stol man själv sitter på vittrar sönder. Tillsammans är man stark, ensam har varken förare, undersköterskor eller för den delen journalister några större chanser att förbättra sina villkor. Därför var det också positivt att Transport och syndikalisterna snabbt varslade om sympatistrejk. Ett starkt Kommunal kan fortsätta ta fajten för bra villkor i bussar och på andra arbetsplatser!
Att lita på andras betalningsvilja, men själv vara friåkare, det håller varken i bussen, i facket, eller i samhället i övrigt.
