Umeåförarna i ett rejält kampläger

Här i Umeå är det inget fel på kampviljan. En bussförare kommer promenerande och sjunger lite skämtsamt ”Upp till kamp emot kvalen”. Kommunals trafiksektion har hyrt ett stort gult hus intill bussgaraget, där förarna har belägrat sig.

Marianne Sundling spelar kubb en stund utanför huset. Vad arbetsgivaren tycker om strejken lämnar hon därhän.
– Det är oss det gäller. Det är vi som utför jobbet, säger hon.
Vid ingången står Torbjörn Vendestad och Rolf Karlsson som strejkvakter. De berättar om hur Veolia år 2006 lade ett lägre anbud på minst 13 miljoner än det tidigare kommunala bolaget Polarbuss som nu gått i graven. Veolias anbud i Umeå var så lågt att företaget inte tyckte det blev lönsamt. När företaget inte fick mer betalt av kommunen drog de sig ur efter ett år. Nu körs innerstadsbussarna av Swebus, som lade ett högre anbud än vad Polarbuss lade.
– Det har blivit ett hårdare klimat. Det ska sparas minuter här och där, säger Ralf Karlsson.

Strejkvakterna Torbjörn Vendestad och Cissela Edström hoppas att Kommunals förhandlare ser till att de får samma förmåner som kamraterna i Skellefteå.

Torbjörn Vendestad tycker precis som andra att det är viktigast med 11 timmars dygnsvila och att få ner ramtiden. Men lönerna är även viktiga.
– När det är 20 grader kallt kan jag inte sätta mig på cykeln. Vi är många som måste ha bil och med de avstånd som finns här. Med höjda bensinpriser är det ynka lönekrav, säger han som har 19 917 kronor i månaden.
Hans flickvän Cissela Edström kommer ut och hoppas att inte Kommunal kompromissar, för varför ska de som kör kommunalt i Skellefteå 13 mil därifrån ha det förmånligare. Efter tolv år i yrket har hon 21 300 kronor.
I entrén står ett couronnespel. Det måste vara minst hundra bussförare här. Flygblad delas ut till dem som tänker ge sig av till centrala stan.
I ett kök finns allt ifrån bananer, gryta med korv, stekpannor, kaffe, flera litrar med mjölk i kylskåpet och tidningar. Som om förarna har slagit upp ett överlevnadsläger.

Anna-Karin Vännman ger Maximillian Oberlauf flygblad som han ska dela ut på stan.

Kommunals trafiksektion har inrättat en provisorisk expedition och får ständiga besök. Där finns ordförande Peter Eriksson, huvudskyddsombudet Albert Viklund och Anna-Karin Vännman som sitter i styrelsen. De är fulla av sypunkter som sammanfattningsvis innebär följande: Det är inte nog med att det är strejk. Det är till och med en tvist på gång med Swebus som inte vill betala tre minuter när förarna tar ut kassan och lämnar in den. De är övertygade om att dygnsvilan blir det ingen kompromiss om, det kravet är så otroligt starkt och grundläggande.
– Swebus till och med schemaplanerar den nedbantade dygnsvilan på nio timmar. Det har blivit systematiskt långa tjänster på ett sätt som det aldrig var tidigare, säger de.
Däremot är det inte så mycket delade turer i stan.

Peter Eriksson, ordförande Kommunals trafiksektion i Umeå.

Men de som kör på landsbygden kan ha tre-fyra timmar uppehåll, där de inte har något att göra.
– Det har inte blivit billigare med de privata bolagen och att det är tragiskt att man säljer ut allting, till och med att socialdemokraterna gör det, säger Peter Eriksson och Albert Viklund tillägger:
– De har sålt ut det kommunala bolaget till vrakpris. Veolia fick köpa det till en spottstyver. Jag accepterar inte att vi ska försämra vår arbetsmiljö för att företaget ska kunna tjäna pengar. Hela bussbranschen måste fundera på hur den ska bli sundare. Bolagen håller på att konkurrera ihjäl sig själva och det drabbar oss, dessutom med ett underhåll nerdraget till ett minimum.
De blir hela tiden avbrutna av medlemmar. Det är många som har frågor.
– Jag har ledigt på torsdag, säger en bussförare och undrar om hon behöver vara strejkvakt den dagen.  
– Vi har inga fridagar här, blir svaret.

Någon annan har blivit kommenderad att köra en badbuss, som är undantaget från konflikten. ”Du kan inte hatta emellan. Då får de hålla dig med jobb hela tiden, annars blir det problem med strejkersättningen,” får han veta.
Tillbaka i köket får jag se en pärm med alla körtider.
– Här är en ramtid på 13:23, förklarar Lars-Olof Lindahl och Stig-Åke Molander. Föraren börjar 05.53 på morgonen, ska lasta gods på tio minuter, sälja biljetter på fem minuter och så småningom hamna i Lycksele tretton mil därifrån. Sedan tillbaka till busstationen i Umeå där han ska vara 16.15 men då är arbetsdagen inte slut utan då ska han/hon vidare till Nordmaling fem mil söderut klockan 16.15 och sedan tillbaka och till slut är klockan 18:55 på kvällen. Likadant är det nästa dag.
Inte underligt, tycker de, att vi reagerar mot de långa körtiderna.