I dag är det sossarnas dag i Almedalen på Gotland. Mona Sahlin ska tala i kväll, och frågas ut av Lars Adaktusson och Göran Gabrielsson inför den samlade pressen efteråt.
I år fyller seminarierna en hel liten bok. Enligt DN är det 662 stycken och enbart denna tisdag 8 juli räknar jag till  167; från hälsoloppet, arrangerat av bland andra fackförbundet SKTF och Korpenrörelsen klockan 7.40 i morse till kvällens samtal med Visby domkyrkoförsamling klockan 22.
På väg till frukost möter jag en svettig och nöjd LO-ordförande: Wanja Lundby-Wedin. Hon har sprungit 3 kilometer och fått medalj.

Kommunal har gått ut i konflikt igen. Det handlar bland annat om rätten till sovpaus. Och bussarbetsgivarnas Peter Jepsson, som var i Visby så sent som i går, har nu fått annat att tänka på.
Kanske på vem som ska köra bussarna i framtiden, en fråga som lämpligt nog avhandlas i arrangemang av Transportsektorn, i skrivande stund.
Medlaren i förra busskonflikten 1999, TCO-ordförande Sture Nordh är också här. Han är numera expert på alla de frågor som var på tapeten förra gången, 1999, och som på olika sätt ventileras nu igen. Att förklara ramtid och undantagsregler är inte så enkelt. Men sammantaget handlar det om scheman som kan göra det direkt hälsofarligt både att köra och åka buss.

I Visby centrum är konflikten inte synlig. Där känns Sverige litet, fredligt och öppet. Folk som normalt inte skulle ens hälsa pratar nu glatt med varann, trots åsiktsklyftor. Men det finns också en hel del poliser på plats, kanske för att stävja bråk mellan en del extrema grupper, som finns här och bland annat delar ut sina flygblad. Fast på ytan ser även detta märkligt idylliskt ut: Lugna samtal och plats för alla åsikter på det lilla lilla torget.

Sverige är på många sätt speciellt. Det tycker i alla fall Harvardforskaren Richard Freeman, som förnöjde åhörarna i TCO:s regi i går. Som så många andra amerikaner kan han konsten att hålla ett anförande så att folk lyssnar. Detta trots att det inte gick att se en enda av de bilder han byggde föreläsningen på. Freeman pratade om Sverige som landet som gjorde allting fel och ändå blev det så rätt. Med detta avsåg han hur Sverige tacklade krisåren från mitten av 1990-talet och den ekonomiska utvecklingen fram till 2006. Ekonomin rätades upp utan att ojämlikheten ökade på samma sätt som i omvärlden, och svenskarna behöll sin starka känsla för att klyftorna inte ska öka.

Visst har även Sverige fått ökade skillnader, men i jämförelse med övriga länders enorma ökning av klyftorna mellan fattig och rik är det knappt märkbart, menade han. Freeman har forskat om Sverige och många undrar varför han bryr sig om ett så litet land. Men de avvikande siffrorna har väckt hans intresse:
”Fortfarande ligger ni i botten när det gäller inkomstklyftor, samtidigt som ni har toppositioner i världen exempelvis när det gäller doktorsexamen från universitet och antal publicerade vetenskapliga artiklar. Det är på tvärs mot all ekonomisk teori och mycket intressant!”
Han visade ett litet egenhändigt ritat lokomotiv, som anspelar på en saga, välkänd för alla i USA: The Little Engine that could, den lilla motorn som kunde vad de stora och starka inte orkade. ”Sweden is the little Engine that could”, menar han.
Freeman säger att dagens ekonomiska dilemman inte kan botas med gårdagens liberala recept. Problemet är varken socialism eller för lite frihet för marknadsekonomin, utan det handlar om att inlemma länder som Indien och Kina i det ekonomiska kretsloppet, att hantera växthuseffekten, att lösa frågan med skenande matpriser på grund av nya länders efterfrågan på standard. Dagens lösningar är 20 år för gamla, menar han och med detta avfärdade han också vänligt Timbrochefen Maria Rankas inlägg som var en klagosång om hur dåligt allt går för Sverige och hur mycket bättre det kan bli med ännu mera avregleringar.

Sverige är ett mycket öppet och avreglerat land. Kombinationen av denna öppenhet och trygghet i försäkringssystemen har varit ett av kännetecknen för en så kallad nordisk modell. Denna nordiska modell diskuterades på socialdemokraterna ekonomiska seminarium, lett av nye finanspolitiske talesmannen Thomas Östros. Även här visades statistik och jämförelser.
Sixten Korkman, vd för finska forskningsinstituen ETLA och EVA, slog fast att bärande är kombinationen av öppenhet och riskvärdering, en positiv inställning till öppenhet och nya teknologier.
– Det ger högre produktivitet högre inkomster o större resurser till samhället. Det ökar politiska acceptansen för globalisering i dessa länder, jämfört med andra länder i Europa och USA, som har starka drag av protektionism, sa han.
Kollektiva pensioner offentlig sjukförsäkring för alla och arbetslöshetsförsäkring är också viktigt och hur Thomas Östros och socialdemokraterna ska ta vara på dessa och andra syupunkter kommer säkert att diskuteras hett de närmaste månaderna, inte minst efter utspelet från Östros om att öka skattevdraget för att minska kostnaderna i a-kassan.

Korkman var inte helt sams med LO-ekonomen Lena Westerlund om vad som var typiskt för just Sverige, eftersom han bortsåg nästan helt från fackföreningarnas roll, vilket är en mycket stark del av svensk modell.
Vad tycker då professor Richard Freeman från Harvarduniversitetet i Boston om svenska fack? Jo, även här ser han de positiva avvikelserna, de så kallade primtalen. Såna som intresserar forskare. Svenska fack är oftast vettiga och rationella. De visar att det kan fungera.
”There are numbers, and primenumbers”. Sverige är ett mycket litet och mycket intressant land, som visar vägen för alla andra, skrattar han.

Vad är då lösningen på framtidens stora utmaningar? Det är inte lägre skatter, mer avregleringar, eller ökade inkomstklyftor och fler miljardärer. Det är inte, som president Bush förordar att skicka folk till Mars. Utan det handlar om hjärnor, hjärnor och åter hjärnor, menar Freeman: Vi har aldrig haft så många välutbildade människor som nu. I detta ligger också möjligheten att komma på hur marknadskrafterna ska kunna användas på ett annat sätt.
– Men observera att det är samhället som måste vara med och styra. Företagen klarar det inte själva, poängterar Freeman.