Alla bussar behöver inte köras i offentlig regi, men kollektivtrafiken kan inte heller stötta privata bolag genom att låta dem få uppdrag och tjäna pengar på att ha anställda på lägre löner och sämre villkor. De borgerliga tidningarna talar om att facket vill diktera villkoren och snedvrida konkurrensen. Men i själva verket är det ju tvärtom!

Strejken handlar om likvärdiga villkor, privata bolag ska inte få dolda subventioner i form av lägre lönekostnader.
Att ha långa arbetsdagar (om än med inlagda långa uppehåll) låga löner och konstiga arbetstider som konkurrensmedel känns helt enkelt inte sjysst. Men så är det i dag, när de privata Bussarbetsgivarna vägrar att förhandla om anständiga villkor för sina förare.

Det är bara att hålla med Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja när hon i rapporten Ta tillbaka Demokratin skriver: Man kan inte privatisera skattepengar hur mycket som helst och framföralt inte på vilka villkor som helst.

Sverige har i dag en av Europas mest avreglerade bussmarknader. Antalet privata aktörer tar marknadsandelar från de kommunala bolagen. Av de privata är Swebus AB, Busslink i Sverige och Veolia Transport störst och står för 70 procent av omsättningen. KFS, den kommunala aktören har sammantaget 3000 anställda, medan de privata Bussarbetsgivarna i dag organiserar 460 företag med 19 000 anställda totalt.  Dagens industri menar i en ledare (08/07/01) att det inte finns någon rimlighet i att åtta kommunala företag ska få diktera villkoren för en hel bransch. Diktera?
Fackföreningar jobbar alltid med jämförelser, och att kräva så likvärdiga villkor som möjligt (med det bästa som utgångspunkt) är självklart och vad medlemmarna förväntar sig. Vilket också Aftonbladet skriver i en ledare 08/07/03). 

”Ändå vill Bussarbetsgivarna att chaufförerna ska subventionera deras verksamhet därför att den är privat” Ja, detta är exakt vad det handlar om. Signalen skulle bli att det lönar sig att driva kollektivtrafik privat, något som är en politisk fråga som inte ska avgöras med hjälp av lönedumpning! (Redan i dag är borgerliga kommunpolitiker så privatiseringsglada att de exempelvis tillåter utmaningsrätt på all kommunal och landstingsdriven verksamhet, men inte ger de kommunala motsvarande chans att utmana de privata tillbaks.)

Bussförare köps och säljs i ständiga upphandlingar. De utsätts för dagliga påfrestningar och behöver vara uppmärksamma och alerta i trafiken. En storstad kan inte fungera utan kollektivtrafik. Många är beroende av sin buss. Allt fler även i glesare bygd kommer att behöva åka kollektivt med tanke på bensinpriserna, så satsningar framåt är oundvikliga. I synnerhet i Stockholm, som mest tänker på motorleder i 25-miljardersklassen och nästan inte pratar kollektivtrafik alls.
Men då finns det pengar, och eftersom det är politiker bakom allt så borde det inte vaara några bekymmer här heller.

När det gäller strejk och förhandlingar är det knappast frågan om att diktera, utan om att försöka uppnå: rimliga arbetstider, likabehandling och ökad trygghet i anställningen. Hur man än ser på saken är det med skattepengar som de privata huvudsakligen gör sina vinster, och det är alltså skattepengar och kommunala huvudmän/politiker som i förlängningen bestämmer hur stora skillnaderna mellan olika anställda bussförare på kommunalt uppdrag ska vara.
Skattepengar driver med andra ord alla bussar i kollektivtrafiken framåt, oavsett vem som ”äger” dem.  Och eftersom jag inte kan välja en kommunalt ägd buss framför en privat önskar jag att politikerna ser till att de förare som finns i de olika bussarna har likvärdiga villkor bakom ratten.