I år är första gången under det här århundradet som bussarbetsgivarsidan inte samordnat sina förhandlingar om kollektivtrafiken. Det ledde till att de privata sagt nej till de villkor de kommunala bolagen tidigare gått med på.

Debatten på vår webb har duggat tätt de senaste veckorna. Förarna vittnar om vad de långa arbetsdagarna betyder för deras liv. De är missnöjda med lönen. Många säger upp sig från fasta jobb för att få mera makt över sin arbetstid. Men timanställningar är otrygga, när det blir ont om jobb blir det också sämre lön.

Nu är strejken ett faktum. Den påverkar oundvikligen medborgarna. Många är ledsna och oroliga, eftersom de faktiskt inte har något annat alternativ än bussen. Det visar hur viktig den är för många människor i Stockholmsregionen.
Bussarbetsgivarna kan se kortsiktigt till lönekostnaderna. Men hur kostsamt är det inte att varje dag ringa in förare till olika linjer? Att ha anställda som enbart jobbar med att ragga timmisar? Precis som i vården är detta ingen bra ekonomi.

Bussförare behöver sova lika länge som andra människor. Deras stressiga miljö som ger hjärtproblem kanske till och med gör att de behöver mer vila än andra yrken?

En nöjd, lugn och utvilad förare är säkert mer till nytta på jobbet än en trött och grinig och stressad sådan. För att inte tala om hur viktig hon eller han är för säkerheten. Den som transportera levande gods på gator och vägar ska självklart ha anständiga arbetsvillkor och bra löner. Kollektivtrafik är ett samhällsuppdrag och de anställda i privata företag ska inte behöva användas som varor som säljs ut till reapris.

Många av de timanställda förarna är inte med i facket. Andra tycker inte det är någon idé. Här har Kommunal en uppgift för framtiden. Visst gäller avtalet lika för alla i vårt system. Och Kommunal tar fajten för hela gruppen. Men om för många är friåkare funkar inte systemet. Det gäller såväl inom kollektivtrafiken som på arbetsmarknaden.