Förare saknar strejkinformation

Han är lite sen den här turen. Han rattar snabbt men vant buss 471 ut från Slussenområdet  och färden mot Nacka och Björknäs kan ta sin början.
Ombord på bussen finns en dam som bor i Saltsjö Boo. Hon är bedrövad eftersom hon varje dag måste ta sig till Södersjukhuset inne i stan för sin cancerbehandling. Nu vet hon inte hur hon ska göra.
– Jag har ingen som kan hämta mig. Det som återstår är att gå tre mil varje dag.

Bussföraren Abbas Omrani är segerviss inför konflikten. Han är säker på att arbetsgivarna kommer att vika sig.
– Till 90 procent tror jag att Kommunal får igenom sina krav.
Själv har han gått ur facket eftersom, som han säger, de ändå inte kan göra något åt de stora problemen på arbetsplatsen. Han pratar mycket om arbetstiderna. Där tycker han Kommunal har gjort för lite.
–Det är katastrof. Vi jobbar för att leva. Vi lever inte för att jobba.

Varannan dag har han så kallad delad tur, då en arbetsdag kan bli upp till 13, 5 timme lång. Då börjar han jobba vid femtiden på morgonen och går inte av förrän vid sjutiden på kvällen.
I avtalsförhandlingarna har Kommunal krävt en sänkning av den så kallade ramtiden till 13 timmar.
När vi kommer in i personalrummet i Björknäsdepån visar det sig att Abbas Omrani tycks vara rätt så representativ för förarna här ute. ”Här är nästan ingen med facket”, påstår en av förarna.

Ett kontrollsamtal till huvudskyddsombudet på arbetsplatsen, Eva Jernberg, visar att påståendet är något överdrivet. Fast organisationsgraden är lägre i Björknäs än på många andra ställen.
Hon säger att 60 procent av de fast anställda plus några enstaka timanställda är med i facket. Men med tanke på att drygt hälften av de anställda är just timanställda landar organisationsgraden kring 30 procent.

Ove Ceine är kommunalare och missnöjd med strejkinformationen.

Utanför står Ove Ceine och tar sig ett bloss. Han är den ende vi stöter på den här dagen som faktiskt är medlem i Kommunal. Även han är missnöjd med informationen.
– Ja det är dåligt med informationen rent allmänt. Det är mycket snack fram och tillbaka. Även han tar upp arbetstiderna som den stora grejen att förändra.
– Jag är inte personligen så drabbad eftersom jag hamnat så högt upp på listan nu. Men man behöver sova som bussförare också. Det är ett serviceyrke, folk måste vara alerta.

Örs Gubás sitter i soffan inne i personalrummet och försöker fylla i en timrapport för de kommande dagarna, nu vet han inte hur han ska göra. Hur ska jag kunna visa att jag skulle ha jobbat? frågar han rätt ut i luften. Han riskerar att bli av med ersättningen nu. Swebus har sagt att de fortsätter betala lön, under strejken, till de oorganiserade fast anställda och timanställda som skulle ha jobbat. Samtidigt har de varit väldigt återhållsamma med att lägga ut pass på timanställda just denna vecka.
Örs Gubás berättar att många vid garaget har sagt upp sig på grund av de dåliga arbetstiderna och i stället valt att vara timanställda.
– Man vill kunna vraka och välja och lägga upp arbetstiderna själv. Folk vill inte ha de här skumma arbetstiderna. Man kan inte ha familj, det är omöjligt att leva så.

En skäggig man vid namn Gunnar Söderberg kommer in i personalrummet. Även han har gått ur facket visar det sig. Men han lovar på stående fot att begära inträde igen om strejken blir en framgång.
– Ja då går jag med. Men de får faan inte ge upp som de gjorde förra gången. (1999 strejkade bussförarna).
Men hur går det med strejkviljan på arbetsplatsen när så få är med i facket?
– Den är det inget fel på, försäkrar Gunnar Söderberg.
Utanför bostaden på hållplatsen i Björknäs står Brita Ahlborg. Hon är pensionär och ska passa på att hälsa på sin man som har Alzheimer och bor på ett äldreboende vid Danvikstull.
– Sen kan jag inte hälsa på honom. Det är ett elände. Jag minns förra gången 1999. Fy farao, fast då var det vinter också.
Undersköterskan Yvonne Undin kommer inte att kunna ta sig till jobbet i Solna.

På väg tillbaka in mot stan pratar vi med Yvonne Undin, kommunalare och undersköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Hon är på väg till jobbet, för kanske sista gången på länge.
– Om det blir strejk får jag ta semester.
Arbetsgivaren hjälper dig inte?
– Chefen har inte sagt något, jag ska fråga i dag vad som händer.
– Det blir besvärligt men jag håller ändå på kommunalarna, säger hon.
På displayen som talar om vilken hållplats vi närmar oss flimrar snabbt förbi en tetxremsa om strejken, där det står ett telefonnummer m.an ska ringa om man vill veta mer. Det är det som finns i informationsväg på bussar och hållplatser.
Vid midnatt den 1 juli löses det första strejkvarslet ut och trafikpersonal vid Swebus och Busslink i Stockholms län går ut i strejk.