Så skrev Åsa Cassel i Aftonbladet i går, efter en jobbig tid då hennes pappa nekades vård på kortitidshem och i stället hänvisades till akuten.
Gamla människor mår inte bra av den konstiga uppdelningen av ansvar mellan kommuner och landsting.  Och samhällsekonomiskt verkar det vara minst sagt en dålig medicin att dumpa gamla på akuten.

Åsa Cassel har i många år arbetat som reporter på Kommunalarbetaren och här bevakat bland annat äldrevården. Nu är hon pensionär sedan några år och har även blivit en av de döttrar som måste ta allt större ansvar för vård av gamla föräldrar.  I sin artikel berättar hon om en förtvivlad natt på akuten, följt av en månad på sjukhus, en vistelse som även ledde till att pappan hamnade i rullstol.
Han fick till slut en dyr specialistvård som inte fyllde sitt syfte, i stället för den kommunala vård och avlastning på korttidsboende som Täby kommun nekade honom.
Åsa själv förutsattes vara den som skulle ta huvudansvaret för sin 92-åriga pappas väl och ve. Detta är en trend.

Vi lever längre, det är trevligt. Samtidigt ger en allt större andel äldre också ökat behov av äldreomsorg. Men de senaste årtiondenas ökning av antalet äldre har inte mötts med motsvarande utbyggd vård och omsorg av äldre, tvärtom. Det berättar Statistiska centralbyrån, SCB, i sin tidning Välfärd 2/2008. Och ett högt pris betalas av kvinnor, i synnerhet lågutbildade kvinnor i åldersgruppen 55-64 år.
Andelen äldre (80 år och mer) som får offentlig omsorg har i stället för att öka minskat från 62 procent 1980 till 37 procent 2006! Minskningen kan bara delvis förklaras med bättre hälsa. Utan det handlar om att spara. Färre platser i sjukhus och äldreboenden har tillsammans med kommunernas sparkrav lett till att endast de allra skröpligaste kunnat räkna med hjälp. Vilket inneburit att allt fler omsorgsbehövande äldre står utanför offentlig äldreomsorg och gissa vilka som då tagit över?

Jo, tomrummet har fyllts ut med hjälp av anhöriga. Och det handlar om anhöriga kvinnor. Det gäller både som ersättning till utebliven hemtjänst och som komplement när hemtjänst inte räcker till. Åsa efterlyser en gränsöverskridande äldrevård, med äldrecentraler som inte sneglar efter om den gamla människan sökt hjälp hos en landstings eller kommunalt driven vårdinrättning. Idag kan en hjälpsökande åldring bollas mellan olika huvudmän, på ett sätt som är plågsamt både för den gamla och för eventuella anhöriga.
För denna uppdelning är inte samhällsnyttig, och för en gammal, orolig och sjuk människa fungerar det inte alls. Frågan är om det överhuvudtaget fungerar med olika huvudmän för sjukvården. Jag tror inte det. Den leder till att gamla far illa och att deras anhöriga kommer i kläm.

I första hand är det lågutbildade kvinnor som tagit ansvar när kommuner och landsting dragit sig undan, skriver artikelförfattarna professor Marta Szebehely och doktorand Petra Ulmanen, som båda finns på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.
Anhörigomsorgen är en fråga som berör fler kvinnor än män.
Hela 40 procent av de kvinnor i åldern 55-64 år som ger regelbunden hjälp till ädre anhöriga står dessutom utanför arbetskraften. De saknar därmed egen ekonomisk trygghet när det är deras tur att gå i pension.
Reglerna för ersättning för anhörigvård är mycket sämre än reglerna i föräldraförsäringen. Det finns inte heller någon rätt att återgå till anställning efter vårdperiodens slut och den som vårdar utan ekonomisk ersättning får inga pensionpoäng. De ekonomiska konsekvenserna för dem som ger hjälp till sina nära och kära är med andra ord svåra, och värre kommer det att bli framöver, med det nya pensionssystemet.
Samhället dumpar omsorgen av de gamla på deras barn – och kvinnorna får betala priset!

Personligen tror jag att det mesta skulle bli bättre om stat, kommun och landsting skrotade sina revirgränser, la alla pengar i en gemensam påse och började samarbeta, om såväl gamla som unga medborgare.
Då kanske det skulle bli slut på dumpandet av gamla människor på akuten och det därpå följande grova utnyttjandet av anhöriga döttrars tid och kraft.