”Michael döms till barfotaliv”
Michael vet inte vad han stoppar i munnen, kan inte skilja en gurka från ett gem, och vet inte när det är dags att äta. Han kan ta på tröja och mysbyxor själv, men inte kalsonger eller strumpor.
Efter en trafikolycka har han tillbringat lång tid på sjukhus. Sedan mars 2000 har han bott i egen lägenhet och haft personlig assistans dygnet runt, senast blev han beviljad 172 timmar i veckan.
I februari 2008 fattade försäkringskassan ett nytt beslut. Med hänvisning till ett informationsmeddelande från försäkringskassan centralt, dras hans assistans-ersättning in helt.
Allt stöd för att få i sig maten tas bort. Michael kan fysiskt föra handen till munnen. Därför får han enligt de nya riktlinjerna ingen assistans i matsituationen. Försäkringskassans nya tolkning diskriminerar en hel grupp. Om funktionsnedsättningen avser den muskulära förmågan får man stöd. Om funktionsnedsättningen däremot begränsar den kognitiva förmågan i hjärnan får man inte stöd. Försäkringskas-sans nya regler är diskriminerande.
Kan ni som politiker acceptera denna grundläggande skillnad i synen på olika funktionsnedsättningar?
Gun-Britt Kristianson, förbundsordförande,
Marie-Jeanette Bergvall, förbundssekreterare i Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft