Janets radioshow hjälper USA-facken att nå ut
Facken i USA vill vara arbetarnas röst. Janet Ryder möter dem i radio. De förtroendevalda svär att göra sitt bästa för dem.
Som i den kvävande heta gamla festsalen på Locust Street i centrala Philadelphia. Fyra personer står längst framme i salen. Det är första gången de är på ett sådant här möte och det är därför de har kallats fram.
De fyra lägger vardera en hand på sitt bröst. Tillsammans svär de en ed.
– Jag lovar att göra mitt bästa för mina bröder och systrar. Jag lovar att försvara allt som min fackförening står för och att försvara den mot dess fiender…
De har ett podium bakom sig, och ett hundratal personer och flertalet åldrade kristallkronor framför sig. Tvåhundra händer slår mot varandra i en varm och respektfull applåd som ekar i salen när de läst klart. Nu är de fyra fackligt förtroendevalda på riktigt.
Klockan närmar sig sex på kvällen när facket District 1199C National Union of Hospital and Health Care Employees håller möte.
Det är en klassisk fackförening att tillhöra. Martin Luther King kallade den för sin favorit bland fackföreningar. På plats i vad som mest liknar en forna tiders balsal finns undersköterskor, biträden, städare och transportörer.
Alla här får betalt för att vara på fackmötet. Summan på fem dollar (drygt 30 kronor) är mest symbolisk, men tillsammans med en macka och en läsk ska den ändå ge lite extra till den som offrar en kväll från familjen eller från några övertidstimmar eller ett extrajobb.
Det finns en stolthet kring det fackliga medlemskapet här som jag inte riktigt mött i Sverige. Kanske har det att göra med att alla inte ens har möjligheten att gå med i en fackförening i USA. Kanske handlar det om just det här fackets anor och framgångar. Alla här jobbar på stora sjukhus i stan där facken har ganska stort inflytande.
1199:s president Henry Nicholas pratar om avtal som är på väg att gå ut, om en kampanj mot deltidsarbete på ett sjukhus och om problem med pensionsutbetalningar. Och så pratar han om goda nyheter:
– Vi är den snabbast växande delen av fackföreningsrörelsen. Vi organiserade fler medlemmar förra året än någon annan del.
Med svenska mått är en försvinnande liten del av amerikanska löntagare med i en fackförening. Strax över 12 procent av löntagarna är medlemmar.
Men förra året ökade andelen och antalet medlemmar för första gången sedan 1979. Förvisso endast med 0,1 procent – vilket ändå var över 300 000 personer – men det var ett trendbrott eftersom siffrorna tidigare år gått nedåt. Hälften av de nya medlemmarna arbetar inom hälso- och sjukvården. Arbetare i offentlig sektor har en anslutningsgrad som är fem gånger högre än privatanställda.
Janet Ryder och Patrick Eiding spexar på jobbet.
Patrick Eiding som är ordförande för AFL-CIO (en facklig paraplyorganisation, som svenska LO) i Philadelphia menar att det handlar om att facket blivit bättre på att visa värdet i medlemskapet. De har ändrat sitt sätt att arbeta, de försöker engagera sig hård-are ute bland medlemmarna, satsar mer på att få nya medlemmar och arbetar samtidigt med politisk påtryckning.
De har aktivt engagerat unga medlemmar för att de i sin tur är bättre på att nå unga arbetare som ännu inte är medlemmar. De försöker använda medlemmar med skilda språkkunskaper och har fokuserat på invandrade arbetare (även så kallade papperslösa).
Enkelt uttryckt har vi gjort allt för att bli arbetarnas röst, säger Patrick Eiding.
Och det är faktiskt sant, rent bokstavligt.
– You’re listening to ”Labor to Neighbor” and this is Janet Ryder speaking, welcome to today’s show.
Varje vecka går radioprogrammet ”Labor to Neighbor” ut i etern. Vid rattarna sitter Patrick Eiding med god hjälp av Janet Ryder, vice president i Philadelphias fackliga samverkan.
Det kanske inte låter så märkvärdigt, men tänk om en svensk fackföreningsled-are, som Kommunals Ylva Thörn, satt som radiovärd en gång i veckan, snackade politik och rättigheter och slängde käft med lyssnarna. Då förstår man att det inte är helt vanligt det de håller på med.
I sex års tid har radioprogrammet sänts. De startade optimistiskt helt utan radioerfarenhet med tre timmar i veckan, nu har de gått ner till mer rimliga en timme och sänder vad de kallar ett lunchkafé.
– Vi vill satsa på att vara en hjälpande hand för alla arbetare, för alla arbetande familjer. Vi pratar politik, om arbetsliv, om huslånen, om alla frågor som folk är intresserade av och vill veta saker om. Programmet går ut i områden där många ur arbetarklassen lyssnar och på det viset är det en stor tillgång för att få ut vårt budskap, säger Janet Ryder.
Idag är Janet ensam i studion eftersom Pat hade ett möte han inte kunde missa, men han finns ändå med i programmet via telefon. Janet Ryders röst är som ett fingeravtryck. Mörk och distinkt. Hon är otroligt cool i studion, hon drar skämt när hon märker att det är vad som fungerar, för att i nästa stund byta om och bli allvarlig. Hon utstrålar en enorm säkerhet.
De frågor som står högst på den fackliga dag-ordningen just nu är krav på en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla, de arbetar för en schyst frihandel (”vi vill inte att världen ska stanna, men man kan inte ha överenskommelser med ett land som Colombia där arbetarna inte har några rättigheter alls”) i kombination med att behålla fler arbeten i USA. En stor fråga under hela valrörelsen har varit lagen om anställdas fria val att organisera sig och förhandla kollektivt, The Employee Free Choice Act. Lagen ligger i kongressen men har förhalats av republikanerna.
– Man får inte glömma att vår arbets-lagstiftning är bland de värsta i den demokratiska världen, till exempel när det gäller rätten att organisera sig. Vi har säkert 100 000 som skulle vilja vara med bara här, men som är rädda att de förlorar jobbet om de börjar prata fackliga rättigheter, säger Patrick Eiding.
Utbildning är en annan hjärtefråga:
– Under Bushåren har regeringen dragit in resurserna till utbildningar för arbetslösa. Som tur är satsar man ändå på det lokalt här i Pennsylvania.
Delstaten Pennsylvania betalar alltså för en del utbildningar för arbetslösa, varav en del anordnas och organiseras av AFL-CIO.
En utbildning håller till på en av de översta våningarna i en gammal skyskrapa på Philadelphias tjusigaste affärsgata. Här går ett tjugotal elever en tre månader lång utbildning till mentalskötare. De allra flesta får hjälp från socialvården. Under utbildningstiden får de också transportkostnaderna betalda plus att de får matkuponger som de kan använda som betalning i vissa mataffärer.
Ensamstående pappan Perry Brown blev av med jobbet när han tog hand om sin nyfödde son. Idag går han en utbildning till mentalskötare.
– Det här är ett trappsteg för mig för att kunna fortsätta studera vidare. Jag ska göra mitt liv bättre med hjälp av utbildning, det är min plan nu.
En av eleverna, Perry Brown, säger att han tycker att det är fantastiskt att han fått den här möjligheten:
– Några av dem som går här tycker att det suger, men det blir vad man gör det till. Det här är ett trappsteg för mig för att sedan kunna fortsätta studera vidare. I USA handlar allt verkligen bara om pengar, på riktigt, även om jag hatar att säga det. Men jag ska göra mitt liv bättre med hjälp av utbildning, det är min plan nu, säger Perry Brown.
Han är 43 år, gick i college som ung innan livet tog andra vändor. Det senaste jobb han hade var som lokalvårdare på University of Pennsylvania. Sen hände något som är väldigt ovanligt för män men desto vanligare bland kvinnor i USA – han blev av med jobbet för att han blev förälder. Perrys sons mamma var inte frisk så Perry fick ensam ta hand om barnet. Och då blev han av med sitt jobb.
– Det var väldigt svårt för mig att få hjälp när jag var man. Hela systemet bygger på att det är en kvinna med barn.
Hade han inte kunnat bo i ett hus som hans mamma äger och redan har betalat för, vet han inte hur det hade gått, då hade vi antagligen fått söka oss till ett härbärge, säger han.
– Men nu har jag stora framtidsplaner. De har sagt här att de ska försöka hjälpa mig att läsa vidare och ta en examen och så ska jag fortsätta ta hand om min son. Det innebar en stor chans för mig att få komma hit, en riktig gudagåva.
Inför presidentvalet i november tycker Perry Brown att rätten till sjukvård för alla, rätten till utbildning och en human äldrevård är de viktigaste frågorna.
Och som många andra hoppas han att fackföreningarna kommer att spela en större roll i politiken framöver.
Vid det senaste kongressvalet till senaten och representanthuset vann demokraterna kontrollen över båda två och om det dess-utom skulle bli en demokratisk president i Vita Huset efter höstens val… förhoppningarna är stora.
När Barack Obama talade vid AFL-CIO:s konvent i Philadelphia lovade han att ta in fackliga representanter i regeringsarbetet om han blev president. AFL-CIO:s Patrick Eiding känner vind i seglen:
– Det är fler som vill lyssna på vårt budskap och det gör att vi inom fackföreningsrörelsen kan få större inflytande. När Hillary Clinton arbetade med en reform för sjukvården på 1990-talet var ingen intresserad, man ansåg inte att det var ett viktigt problem. Men idag anser alla plötsligt att det är ett problem, tiderna har förändrats.
Fackligt i USA
- Antalet fackliga medlemmar ökade under 2007 med 311 000 till 15,7 miljoner. Från 12 till 12,1 procent.
- Den största ökningen finns bland anställda inom hälso- och sjukvården med 142 000 nya medlemmar.
- I Pennsylvania ökade anslutningsgraden från 14,7 procent till 16,6 procent.
- Anslutningsgraden för män är 13 procent och kvinnor 11,1 procent.
- Det tidigaste året med jämförbara data är 1983, då var 20,1 procent medlemmar.
- Anställda inom offentlig sektor har en anslutningsgrad som är fem gånger högre än privatanställda.
- Inom jordbruket är anslutningsgraden så låg som 1,5 procent.
- Inom utbildning och bibliotek ligger den kring 37 procent.
- Över 30 miljoner arbetare saknar fortfarande lagstadgad, grundläggande förhandlingsrätt.
- I den offentliga sektorn nekas uppskattningsvis 40 procent av alla anställda förhandlingsrätt.Fakta: Bureau of Labor Statistics och LO TCO Biståndsnämnd.