Pressombudsmannen Yrsa Stenius tyckte det var en värdig och fin stund, förklarade hon häromkvällen när publicicistklubben bjöd in till debatt om programmet. Hon hade blivit ”djupt rörd” och gav utsändningen mer än väl godkänt. Den blev en väg att försonas med ett tragiskt öde.  Ja, värdigt var det säkert, om detta nu var huvudsaken, ibland kan ju själva gråten och bristen på värdighet vara det förlösande med en begravning, vilket gör att en tårlös sådan kan förfela sitt syfte.

Tårar eller ej spelar ingen roll för mig. Utan det avgörande är att jag känner mig mer delaktig och engagerad i allmänägd television, fri från politiska och kommersiella intressen än i den kommersiella, som bara är ute efter mej som annonsdraghjälp.  Det kändes helt enkelt bara fell och jag har inte ändrat uppfattning, trots att den enorma uppmärksamehten runt flickan och hennes familj absolut kan berättiga tal om allmänt intresse. Att mamman själv velat detta är inte heller något argument för att göra TV av begravningen. Jag instämmer i Cordelia Edvardsons fråga i kolumnen i SvD 08/05/22: ”Vilka är det dessa självutnämnda försvarare av ”folkets önskemål” egentligen talar om?”

Diskussionen  på publicistklubben radade upp och upprepade de argument som tidigare förts fram i andra sammanhang. Ansvarige utgivaren Jan Axelsson försvarade beslutet med att den mördade 10-åriga flickan hade ett unikt allmänintresse som motiverade att public service skulle gå familjen till mötes och producera en begravning.
Han fick mothugg av etikforskaren Ann Heberlein som kritiserade hela mediacirkusen kring bortrövandet och mordet, ett rapporterande som gör den otäcka händelsen till något overkligt, en sorts fiktion, samtidigt som vi ska uppleva det hela som ”på riktigt”.
Allt som hänt har lett till ett oändligt antal artiklar, där inte minst journalisterna själva ägnar sig åt egenterapi, vilket inte alltid är bra, tyckte hon eftersom det skymmer sikten för de verkliga frågorna, exempelvis: Hur kunde en återfallsförbrytare som Anders Eklund få så korta straff och sedan leva i samhället utan att någon höll uppsikt?

Men, oavsett hur goda avsikter de ansvariga har så vill jag inte ha program som sänds i någon sorts terapeutiskt syfte i min licenskanal Om det fick dålgia eller bra tittarsiffror är ointressant i det här fallet. Vi behöver ”lära oss handskas med döden”, var en åsikt som någon i panelen förde fram. Ett klämkäckt råd som klingar ganska ihåligt. Hur lär man sig ”handskas med döden” och vilken metod rekommenderas?
Begravningar är offentliga tillställningar, framhöll förre tittarombudsmannen och nyhetsprofilen Claes Elfsberg som inte förstod vad vi tjafsade om. ”Vi har gjort vårt jobb att sända ett viktigt program”.

Svenska folket strömmade nu inte till de gräsmattor och videoskärmar som monterats upp utanför kyrkan där begravningen ägde rum. Man hade räknat med tusentals besökare, det kom  ett 40-tal.
Jag tycker att det är ett friskhetstecken. Inför andras verkliga sorg känner vi oss fortfarande ömhudade och vänder bort blicken. Inte för att slippa se, utan i respekt inför det lidande vi varken kan dela eller behöver försona oss med.

Englas död och begravning ger mig ingen frid och försoning, lika lite som jag skulle känt mig lättad av att titta på begravningen av den 7-åriga flicka som häromdagen dog i Birmingham sedan hennes förädlrar låtit henne hungra ihjäl! Engla är ingen saga för tv-soffan, i alla fall inte i en public servicekanal.