”Jag har lika kul som Zlatan”

Johan Danielsson sysslar inte med fotboll, utan med politik på europeisk toppnivå. Han är politisk sekreterare för socialdemokraterna i EU-parlamentet.
Största delen av sin tid ägnar Johan, 26, åt arbetsmarknadsfrågor till stöd för Jan Andersson som är ordförande i parlament­ets arbetsmarknadsutskott.
Men Johan jobbar även med biståndsfrågor för Åsa Westlund, som är suppleant i utvecklingsutskottet. Han bevakar också frågor i det juridiska utskottet där det saknas en svensk socialdemokrat.
– Jag har lika kul som Zlatan och får liksom han syssla med det jag vill på europeisk toppnivå. Inga jämförelser med oss i övrigt, säger Johan, och ler när han möter mig vid EU-parlamentets entré.
Medan jämnåriga Zlatan drar in miljoner har Johan 36 000 kronor i månaden. För det betalar han svensk skatt.

Jag ska denna kväll delta i en pressträff som Jan Andersson ordnar inför ett seminarium dagen därpå för arbetsmarknadsutskottet om konsekvenserna av EG-domstolens yttranden om Laval-målet.
Det handlar om blockaden av ett skolbygge i Vaxholm, där det lettiska byggföretaget vägrade att skriva på svenskt kollektivavtal. Domstolen sa att det inte är tillåtet att kräva mer än minimiregler för löner och arbetsvillkor, enligt den svenska utstationeringslagen, som bygger på EU:s utstationeringsdirektiv.
Vi är omkring fem svenska journalister från tidningar, tv och nyhetsbyrå, som bjuds in till en matsal där det bjuds på en enklare middag med vin.
Jan Andersson och hans danska partikollega Ole Christensen berättar mellan tugg­orna om hur de ser på EG-domstolens yttrande och vilka konsekvenser detta kan få för löntagarna i Europa.

De varnar för social dumpning, och menar att EU:s direktiv som reglerar villkoren för dem som tillfälligt arbetar utomlands måste ändras.
I den socialdemokratiska partigruppen pågår diskussioner om vad som kan göras på EU-nivå. Seminariet dagen efter är ett första steg för att få arbetsmarknads­utskottet att också ta sig an frågan.
Pressträffen är slut vid tio på kvällen. Efter 14 timmars arbetsdag kan Johan bege sig hemåt. Lägenheten ligger på 20 minut­ers promenadavstånd från EU-parlamentet.

Den här veckan är det utskottsvecka. Parlamentsledamöterna och tjänstemännen är i Bryssel och deltar i en mängd möten och överläggningar.
Ledamotsdelen av parlamentet är full av folk med portföljer och mobiltelefoner i nävarna som rör sig vid entrén, går in och ut ur hissar eller sitter i något av mötesrummen och diskuterar med varandra.
En vecka i månaden reser alla parlamentariker och berörda tjänstemän till Strasbourg för att sammanträda där. Papper och pärmar packas in i containrar och transporteras över till den franska staden. Det tar fem timmar dit med tåg från Bryssel.
– Mer än 80 procent av ledamöterna tycker att detta är vansinnigt. Men Frankrike vägrar att gå med på att parlamentet bara ska arbeta i Bryssel, säger Johan.

Seminariet om Laval är öppet även för andra än utskottsledamöterna, och det är välbesökt. Ett hundratal åhörare lyssnar på de inbjudna talarna som redovisar sina analyser av EG-domstolens yttrande. De flesta inläggen är på engelska.
På borden ligger hörlurar som kan användas för att få allt översatt av tolkar till något av EU-ländernas språk. Ut­skottets alla dokument finns också översatta.
Det officiella arbetsspråket vid EU:s institutioner är franska. Men engelska blir allt vanligare som konferensspråk vid möten i parlamentet. Johan kan inte franska, men tycker att han klarar sig utmärkt med sin engelska och tyska.

Efter seminariet, som leds av Jan Andersson, träffas några inom socialdemokraternas partigrupp i lokalen för att utvärdera. De diskuterar hur gruppen ska arbeta vidare med Laval-frågan.
Jan Andersson är efteråt mycket nöjd. Han tror att partigruppen kommer att göra Lavalmålet till den stora frågan inför valet till EU-parlamentet nästa sommar.

Men alla är inte lika nöjda. Katrin Saks, socialdemokrat från Estland, skakar uppgivet på huvudet när jag senare enligt överenskommelse träffar henne i en bar för ledamöterna. Vi slår oss ned vid ett av småborden och hon beställer en lunch.
– Tro inte dem som säger att parti och ideologi går före det nationella intresset. Lavalmålet handlar inte om social dumpning. Det handlar om de gamla medlemsländerna mot de nya. Hur ska vi kunna konkurrera om vi inte får göra det med lägre löner?
Hon menar att det inte är social dumpning när lettiska byggnadsarbetare i Sverige tjänar tio gånger mer än minimilönerna i Lettland, även om de tjänar mindre än vad svenska byggnadsarbetare gör för samma arbete.
Katrin Saks säger att hennes känslor delas av alla parlamentsledamöter från Östeuropa.
– Jag skulle önska att vi vågade vara mer frispråkiga och öppet säga ifrån vad vi tycker. I stället hukar vi oss inför de gamla EU-länderna som på alla sätt försöker skydda sina marknader och arbetstillfällen.
Lite ironiskt tillägger hon att det finns social dumpning i EU-parlamentet också. Ledamöterna tjänar lika mycket som de som sitter i sina hemländers nationella parlament.
– Är det rimligt och rättvist att jag ska tjäna mindre än vad exempelvis svenska och danska ledamöter gör?

Baren ligger i bottenplanet i den del av parlamentet där ledamöterna och tjänstemännen har sina arbetsrum. Där finns också post, bank, frisör, bokhandel samt en cafeteria.
Vänsterpartisten Eva-Britt Svensson är en av alla dem som passerar. På bröstet har hon en knapp som kräver folkomröstning om det nya EU-fördraget. Jag följer henne till hennes arbetsrum.
Eva-Britt Svensson är vice ordförande i kvinnoutskottet, ledamot i inre marknadsutskottet samt ersättare i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter.
Hon har av politiska motståndare beskrivits som en av parlamentets mest energiska ledamöter. Ändå vill Eva-Britt Svensson och vänsterpartiet att Sverige ska lämna EU. Tycker hon inte att hennes arbete i parlamentet är viktigt och meningsfullt?
– Jo, det är jätteviktiga frågor vi sysslar med. Exempelvis kvinnoutskottet diskuterar rätten till abort och kvinnors sexuella frihet. Det förändrar inte att jag tycker att EU är odemokratiskt. Vi skulle kunna driva dessa frågor i samarbete mellan staternas parlament och regeringar i stället, svarar hon.
Eva-Britt Svensson tillägger att svenska folket i en folkomröstning sagt att Sverige ska vara med i EU.
– Så länge det beskedet gäller är det självklart att vi i parlamentet ska slita häcken av oss för att göra ett bra jobb.

På väg från Eva-Britt Svensson stöter jag för femte gången på moderaten Charlotte Cederschiöld. Tidigare gånger har hon på grund av tidsbrist avböjt intervju. Men nu slår hon sig ned en kort stund på en bänk i entréplanet.
Charlotte Cederschiöld har suttit i parlamentet sedan Sverige blev medlem i EU 1995. Hon ställer inte upp för omval nästa år. I stället har hon trappat ned lite och är nu ledamot i inre marknadsutskottet och ersättare i tre andra utskott.
Ändå är hennes dagar fulltecknade med möten av olika slag. Varje dag skriver hennes sekreterare ut ett tidsschema för henne.
Hon visar dagens schema med möten från åtta på morgonen i utskott och partigrupper. På kvällen är det middag med en grupp som också till bordet får sällskap av kommissionens ordförande Manuel Bar­oso.
På frågan vad hon tycker att alla de här mötena ger, berättar hon om en diskussion i inre marknadsutskottet. Den handlade om hur invandrare och interner behandlas i olika medlemsländer.
Det hela resulterade i att utskottet åkte på studieresa till Kumlafängelset i Sverige och fängelset i Neapel i Italien.
– I Neapelfängelset satt det tio interner i varje cell. Den hygieniska sidan lämnade en del i övrigt att önska. Som svensk reagerade jag och berättade att på Kumla­anstalten har varje intern eget rum. Fängelsechefen tittade bestört på mig. ”Gud vad grymt att isolera dem på detta sätt”, svarade han.
Resultatet av utskottets studieresa blev ett projekt med möjlighet till utbyte av fängelsepersonal mellan medlemsländerna.
– Långsiktigt kanske det kan förändra italienarnas syn på kriminalvård och göra det lite bättre för internerna i Neapel.

Från samma studieresa minns hon att utskottets ledamöter som besökte invandrar­täta Rinkeby i Sverige undrade varför ingen där skrattade. I Neapel var det många skratt bland invandrarna, trots att de utnyttjades som svart arbetskraft för att plocka tomater. Svartarbetet organiserades av stadens borgmästare, vilket ingen där reagerade över.
– Jag försvarar inte alls svartarbete. Men det visar hur olika syn vi har på saker och ting i EU-länderna. I EU-parlamentet får vi en chans att försöka lära av varandra och det har varit oerhört inspirerande för mig, säger Charlotte Cederschiöld innan hon rusar vidare till en träff med näringsminister Maud Olofsson som besöker parlamentet.
Och jag undrar, hur kul har Zlatan denna dag?