Vår bakgrund och kultur är jätteviktig för vår identitet. Men att vara stolt över sin kultur får inte innebära att man blir så inskränkt att man inte intresserar sig för andra människor.
”Identiteten ligger i vårt i hjärta och har inte nödvändigtvis någonting med landet vi bor i eller språket vi talar att göra. Vi kan identifiera oss med en nationell grupp men ha den andra gruppens språk som vårt modersmål” skriver Andrzej Olkiewicz.
Hans nyutkomna bok ”Konsten att vara invandrare” är ett viktigt bidrag till den debatt som förs i hela Europa om vår rätt till flera identiteter. Att låta den unga generationen med föräldrar från andra länder känna samhörighet med Sverige är en av de största utmaningarna vi har idag. Om vi misslyckas med det är risken stor att extrema krafter utnyttjar identitetsproblemen hos dessa ungdomar och sluter in dem i sin gemenskap.
Andrzej Olkiewicz flydde själv från Polen 1957 när han var nitton år gammal. Han är gift med en svenska och de har två barn. I sin bok ger han rådet till alla som flyttar till ett nytt land att vara intresserade av det nya landet och inte hitta tryggheten endast hos landsmän.
Jag har också två barn som är födda i Sverige och jag ser hur de brottas med sina identiteter. Därför blir jag stärkt när jag upptäcker att vi har samma tankar kring barns rätt till flera identiteter. Det händer ofta att vänner och bekanta blir provocerade när jag säger att mina barn har rätt att vara svenskar.
Själv flydde jag till Sverige av politiska skäl som 23-åring och kunde njuta av demokrati och frihet efter att ha tillbringat fyra år i fängelse. Jag vet varför jag var tvungen att lämna mitt land och fly till Sverige. Men mina barn har inte fått välja om de skulle födas här eller någon annanstans.
Jag tycker inte att jag har rätt att hindra dem att känna sig hemma i det land där de är födda eller tvinga dem att se det land de besöker några veckor om året som sitt hemland. Sverige är som det ser ut idag med sin blandning av språk, religioner och kulturer deras land.
