Kenneth har aldrig trivts bättre med sitt jobb

Killarna är Kenneth Karlssons beskrivning av den grupp på sju personer med funktionshinder som han är arbetshandledare för i omsorgen i Eskilstuna.
Det är en utegrupp som vintertid sågar ner mindre träd och rensar i slyet på Sundbyholms golfbana, utanför stan.
I en gammal fabrikslokal morgonfikar Ken­neth Karls­son, hans arbetskamrater och 20-30 killar (och någon enstaka tjej) som ingår i totalt 4 grupper. Efter en stunds snack om det ena och det andra bär det av mot golfbanan. Kenneth Karls-son sätter på stövlar, keps och kraftig jacka.
– När vi började 1999 plockade den här gruppen skräp på en idrottsplats. Nu har vi blivit en skogshuggargrupp, berättar han.

Kl 08.18: Morgonfika. En viktig stund. Alla får komma till ro innan vi åker ut och jobbar, säger Kenneth. Christoffer är på väg fram till Kenneth för att diskutera något han läst i tidningen.

Har alla säkerhetsbältena på sig? frågar Kenneth och vrider om startnyckeln till den röda folkabussen. Det luktar jord och skog i bussen. Under resan bombarderas Kenneth med frågor och berättelser. En av killarna har just bytt ut sitt ICA-kort, en annan ska in och röntga benet och en tredje ska få ny teve, en platt.
Kenneth berättar om arbetsdagen innan vi är framme.
– I dag ska vi till 6:an. Och så får ni sluta lite tidigare i dag, för personalen ska ha möte.
Bussen stannar vid hål 6 och alla hämtar redskap ur bakluckan, såg eller sax. I dikeskanten invid golfgreenen sprider killarna ut sig och börjar jobba.

Kl 09.25: Kenneth hjälper Jukka att fälla en tall. Invid roten hittar Jukka dagens första golfboll. ”Vi har kartongvis i källaren”, säger Kenneth.

Kenneth instruerar och släpar träd och kvistar och lägger i högar som sedan ska brännas. Han småsnackar med alla. Jargongen liknar den som säkert finns på flera manliga arbetsplatser, sport och skämt och tråkningar. Här finns stor plats för värme också. Det klappas på axeln och skrattas ofta. Hasse kommer fram, tar en paus och lurar Kenneth att vända sig om: ”titta du har en älg bakom ryggen”.
– Nu gick jag på den lätta, svarar Kenneth när han insett blåsningen.
Sen skrattar han med Hasse.
Under sommaren, när golfsäsongen börjar, förvandlas skogshuggargruppen till en gräsklippargrupp. Men Kenneth brukar vara här på golfbanan då också.
– När jag spelar så tänker jag ibland: varför har vi inte tagit bort det där trädet?

Förmiddagsfika. Vi trängs under ett regnskydd.
Kenneth får kritik för att han hejar på Björklöven, från Umeå, i hockey. I gruppen verkar Djurgården vara favoritlaget.
Efter regn kommer sol. Christoffer är framme hos Kenneth och påpekar hur soligt det är. Tillsammans vänder de ansiktena mot himlen i ett ögonblick av njutande samförstånd.
Vädret och fikat tycks ha en koncentrerande effekt på gruppen. I det mer fokuserade arbetsklimatet framträder ljuden. Kvistar bryts, sågklingor mot trä och tunga arbetsandetag.
De officiella namnen på sysslorna och dem Kenneth arbetar för har skiftat genom alla åren i omsorgen.
– Det spelar ingen roll vad det heter. Viktigast är att de här killarna har en så bra dag som möjligt. Att de känner att de får ta ansvar.
I bussen på väg tillbaka, för lunch, är stämningen nöjd. Tillbaka i fikarummet, tar Kenneth fram sin matlåda. Det här jobbet är nog det bästa han haft, berättar han.
– Man får vara ute mycket. Och det är stor frihet under ansvar.
Vad är viktigast i din yrkesroll?
– Det viktigaste är att jag är medmänniska.
Så är alla frågor besvarade utom en. Björklöven? Har han kopplingar till Umeå?
– Nej, det är bara för att gå mot strömmen lite, för att få igång debatten.