Varje familj bär på en hemlighet. Något vi gömmer undan och inte talar om, men som vi präglas av.
Karin Thunberg tillhör den generation som växte upp i en tid på 50-talet då hemmafruidealet stod högt i kurs. Men om man kvävs av det idealet, vad gör man då av sin frihetslängtan, av instängdheten? Hennes mamma tar studenten och kommer så långt som till handelsskolan i Malmö.
Sedan återvänder hon till en isolerad ö i Blekinge skärgård. Där gifter hon sig med arbetarsonen, vars pappa inte kan förstå hur sonen kan välja en kvinna som inte kan någonting mer än att skriva maskin, tala franska och läsa romaner. Inte koka lingonsylten…

Drömmar om ett annat liv förbleknar och mamman sparar i sin frustration på allt. Hon samlar på sopor, plastkassar fulla med middagsrester, som hon gräver ner.
Genom att inte slänga någonting bevarar den utsatta människan det enda hon har, skriver Karin Thunberg, som i vuxen ålder återvänder till sin barndomsö i Blekinge. Hon har inget att förlora, hon måste förstå mer om sin mamma. Skammen möter henne redan på ångbåtsbryggan, viskande: ”Det där med din mamma. Hälsovårdsnämnden som fick kopplas in.”

Hon letar efter den kvinna som mamman blev. En mamma som hon aldrig har velat bli lik och vem av oss döttrar till 50-talsmammor är inte bekanta med den känslan?
Vi har gett oss ut i världen trots en viss skuld, medan våra mödrar har gjort sig till självutnämnda offer där hemma. Min egen mamma led av instängdheten i en lappländsk by. Hennes utsikt var en vit träkyrka. De skogsbetäckta bergen tornade upp sig som murar som stängde ute världen.

Karin Thunberg har synliggjort sin mor och också kommit till insikt. ”Tänk att det skulle ta så lång tid innan jag kunde se att hennes liv inte är mitt, att jag inte måste stå till svars för hur hon var och vad hon gjorde,” skriver hon befriande om sin mamma.
Med ett språk som är både uttrycksfullt och personligt.