”Är man sjukskriven har man inget värde”

När statsminister Fredrik Reinfeldt presenterade stommen för de nya förslagen för sjukförsäkringen i september förra året drog han inte bara det vanliga regeringsmantrat att det ska löna sig att arbeta. Han satte dess­utom ord på den slutsats som blir den givna av regeringens politik som sätter arbete framför allt; ”skillnaden mellan att jobba och att inte jobba kommer att växa”, sa Reinfeldt.
De som kommer att känna av den skillnaden är de 170 000 som får sjukpenning en vanlig dag. Av dem har över 100 000 varit sjukskrivna längre än sex månader. 65 000 av dem är kvinnor och 45 000 av kvinnorna har haft sjukpenning längre än ett år.

De fyra som kommer till tals i det här reportaget har redan märkt av den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta. Men ingen av dem tar upp frågan om pengar på en gång när de berättar om sin situation som långtidssjukskriven. Det finns så mycket annat de vill ha sagt. Så mycket annat som utgör en skillnad mot att arbeta.
Att ha ett arbete är inte bara viktigt för ekonomin. Det är betydelsefullt för självkänslan, för social samvaro och det har dessutom blivit allt viktigare för andras syn på oss. Att arbeta lönar sig inte enbart i reda pengar utan också för att det i dagens samhälle ger oss ett värde.

ID: Berit Lyberg Hassel
Ålder: 53. Bor: Malmö. Yrke: Habiliterings­assistent. Sjukskriven sedan: 2001.
Hoppas på: Att bli frisk förstås, att jag kan få återgå till det arbete jag älskar.
Har du fått stöd?: Nej, inget alls från arbetsgivaren. Försäkringskassan kan jag inte klaga på.
Vad krävs för att du ska komma tillbaka?: Det krävs att jag blir friskare än idag för att överhuvudtaget komma ut.

– När jag träffar folk talar jag om vad jag jobbar med, vad jag har för yrke. Men jag säger inte att jag är sjukskriven. För då har man ingen betydelse, inget värde på något sätt.
Det säger Berit Lyberg Hassel. Hon är 53 år och habiliteringsassistent. Hon har varit sjukskriven sedan 2001. Svartklädd och späd sitter hon stilla och nästan försiktigt ute på soffkanten till sin mjuka vardagsrumssoffa.
Berit misshandlades svårt av en boende på hemmet där hon arbetade. Hon berättar att hon en tid därefter fick ont i nacken, diskbråck och sedan fibromyalgi. Hennes bild är att det är en följd av misshandeln. Försäkringskassan tror inte att det är så.
Oavsett hur det är med den saken har Berit inte kunnat komma tillbaka till sitt arbete. Och hon har blivit sämre allt eftersom åren har gått.
Hade det på något sätt kunnat ta en annan vändning?
– Om någon kommit och hjälpt mig den dag det hände hade det nog varit en annan sak, säger hon.
I regeringens förslag till ny politik ligger såväl hårdare kontroll som mer stöd till den sjukskrivne. Ingen sjukskriven ska lämnas åt sitt öde år efter år.
Berit Lyberg Hassel tycker ändå att regeringen går ut för hårt. Att de generaliserar och inte ser till enskilda fall. En åsikt hon delar med alla jag träffar. Man tar inte bort sjukdomen bara för att man skärper reglerna, menar hon.
– Den som är frisk har massor med önskningar. Den som är sjuk har bara en önskan – jag vill bli frisk och jag vill arbeta. Men vem skulle vilja anställa mig?
Berit är inte längre kvar som medlem i a-kassan. När avgiften höjdes hade hon helt enkelt inte råd att vara medlem. Dessutom har hon varit sjukskriven så länge så hon inte skulle uppfylla ett arbetsvillkor även om hennes arbetsförmåga skulle tillta.

ID: Peter Lundqvist
Ålder: 50. Yrke: renhållningsarbetare. Bor: Västerås. Sjukskriven sedan: 1999. Arbetar 25 procent.
Hoppas på: Att kunna gå upp till 50 procent, jag vill inte bli sjukpensionär.
Har du fått stöd?: Nej, det tycker jag faktiskt inte. Försäkringskassan stjälper mer än hjälper.
Vad krävs för att du ska komma tillbaka?: Samarbete och dialog mellan arbetsgivare, försäkringskassan och facket.

Peter Lundqvist. Foto: Mats Erlandsson

Peter Lundqvist har varit sjukskriven från jobbet som renhållningsarbetare sedan 1999 då han gjorde illa ett knä.
Försäkringskassan har velat sjukpensionera honom vid två tillfällen. Senaste gången var i höstas. Han mår dåligt före besöken hos försäkringskassan och får ont i magen. Han vill inte vara sjuk.
Idag arbetar han 25 procent och hoppas kunna gå upp till 50.
Men de år han var hemma på heltid var som en nedåtgående spiral.
– Jag tror inte folk förstår hur det är. Man blir folkskygg när man är långtidssjukskriven. Det gick rakt ner för mig tills jag fick psykologhjälp. Jag var inte förberedd mentalt, jag har alltid varit social, utåtriktad och sprallig. Det förföll helt.
Peter önskar att han fått psykologhjälp tidigare. Att arbetsgivaren hade ordnat det. Man behöver gråta av sig, säger han.
Känslorna kommer tillbaka när han talar om det, tårarna stiger i ögonen. De torkas snabbt bort.
I drygt ett år har han varit tillbaka på sin gamla arbetsplats vid tippen på Gryta i Västerås ett par timmar per dag. Att ha kvar sitt arbete, sin arbetsplats, har haft enorm betydelse, även om han inte kör sopbil utan arbetar som assistent till vaktmästaren.
– Jag har blivit en helt annan person igen. När jag mådde som sämst bävade jag för att gå till affären, det kändes skamligt att vara sjukskriven.
Ett av regeringens senaste förslag är att sjukskrivna efter sex månader måste lämna sin arbetsplats om inte arbetsgivaren kan erbjuda något arbete man kan utföra. Peter tycker att det är alldeles för snabbt. Det tar tid att komma tillbaka, menar han. Och har man varit hemma och kanske är psykiskt svag är det en stor trygghet att det är den gamla arbetsplatsen man återvänder till. 

ID: Eva Olsson
Ålder: 34. Bor: Sundsvall. Yrke: bussförare. Sjukskriven sedan: 10 mars 2006.
Hoppas på: Att komma tillbaka.
Har du fått stöd?: Från släkt och vänner, men inte från arbetsgivaren.
Vad krävs för att du ska kunna komma tillbaka?: Att jag får styrkan tillbaka i händerna och stöd från jobbet.

Eva Olsson. Foto: Sofie Wiklund

Bussföraren Eva Olsson har varit sjukskriven i snart två år. Allt tyder på att hon har fått reumatism, berättar hon när vi träffas över kaffe och en perfekt hembakt sockerkaka som hennes man och två barn bakade i går kväll.
För egen del tycker hon att den nya rehabliliteringskedjan – som i korthet betyder att man ska använda den arbetsförmåga man har, hos sin arbetsgivare eller på övriga arbetsmarknaden – passar henne bra.
– För min del skulle det vara alldeles ypperligt. Men för den som har en annan sjukdom kanske det inte passar alls. Jag kan inte säga att förslaget är kanon bara för att det skulle vara bra för mig.
Hon tror att det måste finnas något hon kan göra hos sin arbetsgivare. Hon tycker att det alltid är ett plus att komma tillbaka i arbetslivet stället för att sitta hemma.
– Jag har ett fast jobb, men går det inte där så går det inte. Kan jag få ett annat jobb som och det fungerar så är det helt bra. Får jag hjälp så ja, herregud! Jag vill ju ut och jobba. Jag blir glad om någon sätter fart.
Eftersom Eva har tappat mycket av styrkan i sina händer är jobbet som bussförare ganska långt borta. Hon funderar en del på om hon ska söka något annat jobb. Frågan blir då vad hon klarar av och vilken arbetsgivare som skulle vilja anställa henne. Hon läser platsannonser för att få idéer.
Socialt mår hon dåligt av att vara hemma. Den mesta kontakten är med familjen.
– Höjdpunkterna är när posten kommer, när gubben kommer hem på lunch och när barnen kommer hem från skolan. Dagarna går ju, men ibland är de jävligt långa.
En annan sak som påverkar vardagen är ekonomin. Har du inte ekonomi att klara vardagslivet mår du bara mer dåligt, förklarar Eva.
– Sänker de ersättningen ytterligare kan jag undra vem som ska betala mina räkningar. Ska man behöva hjälp från det sociala bara för att man är sjukskriven? Jag kan inte rå för att jag är sjuk, säger Eva Olsson.
 

ID: Janan Petrus Yousif
Ålder: 41. Yrke: Undersköterska. Bor: Västerås. Sjukskriven sedan: 30 juni 2006. Arbetar 25%.
Hoppas på: Att kunna jobba heltid igen.
Har du fått stöd?: Jag har delvis haft kontakt med arbetsgivaren, även om det ofta är jag som har ringt.
Vad krävs för att du ska kunna komma tillbaka?: Tid för att bygga upp styrkan i kroppen.

Janan Petrus Yousif. Foto: Mats Erlandsson

I en annan del av Västerås står undersköterskan Janan Petrus Yousif i matkön inne på Vallby Servicehus. Han hjälper de äldre som inte kan hämta maten själva.
– Hej du, gubben.
– Hej!
Janan och en av de boende kramar om varandra.
Det var i december förra året som Janan Petrus Yousif kom tillbaka till sitt arbete efter ett och ett halvt års sjukskrivning. Då började han jobba 25 procent av sin ursprungliga heltidstjänst på äldreboendet, i dagarna ska han utöka och börja  halvtids­jobba. Han trodde att alla skulle ha glömt honom, men pensionärerna var glada och välkomnade honom tillbaka:
– Gud vad skönt, jag är inte glömd, kände jag. Är man accepterad på sin arbetsplats känner man sig trygg.
Innan han blev sjukskriven hade han haft värk länge, i en axel, nacken och skulder­bladet. Men han sjukskrev sig inte eftersom det både skulle dras karensdagar och ge lägre lön. Men en kväll efter ett drygt halvår med värk klarade han inte längre av att lyfta armen. Janan förstår inte vad regeringen vill med sina förslag.
– Det finns inga lättjobb, alla jobb kräver full hälsa. Det är väldigt dåliga förslag. De påstår att sjukskrivningarna ska bli färre, men att man inte sjukskriver sig betyder inte att man är frisk, bara att de som har besvär går till jobbet i alla fall. Och sen blir det ännu värre, skadorna kommer att bli värre på grund av deras förslag
Janan Petrus Yousif undrar om politikerna skulle vilja ha det system de nu genomför om de själva blev sjuka.
– De som är sjuka nu har varit friska. Det är samma personer. Det är som om politikerna inte förstår det. Ekonomin rasar när man är sjukskriven. Vi har fyra barn och det har påverkat hela familjen mycket.