Författarna är Bo Jangenäs och Levi Sveningsson. Den förstnämnde sedan 2004 generaldirektör för den nyinrättade myndigheten inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen och med ett förflutet inom arbetsmarknadsverkets ledning, den senare bland annat LO-utredare, direktör i AMS och kanslichef i finansdepartementet.
Två ärrade uvar med många års erfarenhet av frågorna med andra ord. Och inte oväntat mycket kritiska till dagens arbetsmarknadspolitik, men även till den som förts under förra regeringens senaste år.

Rapportförfattarna  har flera förslag till hur saker kan bli bättre.

  • De kan tänka sig att slå samman arbetsförmedlingen och försäkringskassorna.
  • De vill ge arbetsgivarna mer ansvar för arbetslinjen, eftersom det är på arbetsplatserna utsorteringen äger rum.
  • De vill att vi lär av Norden.

Den tilltagande utslagningen på arbetsmarknaden är inte ett isolerat svenskt fenomen, men de nordiska grannländerna ligger längre framme när det gäller att försöka hitta lösningar, menar de. Norge har till och med instiftat ett inkluderingsdepartement som sluter inklluderingsavtal med arbetsgivarna, vilket låter som en intressant idé.

De avfärdar däremot måttet ”utanförskap” som de menar är ”grovt vilseledande missbruk av statistik”, vilket ”den ansvariga myndigheten SCB, Statistiska centralbyrån, borde ha reagerat emot för länge sedan.” Begreppet innefattar såväl influensasjuka, som människor i åtgärd genom arbetsmarknadspolitiska program. Det är alla som någon gång under året lyft ersättning från de sociala trygghetssystemen, statistiskt omräknade till ”helårspersoner”, eller ”helårsekvivalenter”. 

Men tre fjärdedelar av dessa fiktiva ”personer” arbetar och försörjer sig själva året runt. Kvar är ”endast” de förtidspensionerade, som försörjs av socialförsäkringar året runt, vilka alltså är cirka en fjärdedel av de 1,8 miljoner som någon gång under ett år får ersättning från socialförsäkringarna. Tolv procent av förtidspensionärerna kan tänka sig att jobba, om de får en anpassad arbetspalts, men endast en procent kommer verkligen tillbaks.

I själva verket speglar utanförskapet mera ett slags innanförskap, menar utredarna:
– Måttet visar ju bara att 50 procent av den teoretiskt möjliga arbetstiden faller bort på grund av sjukdom och arbetslöshet, men samtidigt också att dessa får ersättning från socialförsäkringar.
Jangenäs konstaterar:
– Länder med lågt utanförskap har med andra ord svaga sociala trygghetssystem!

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, som kommenterade rapporten under ett seminarium i ABF-huset, tycker att författarna tar lite för lätt på förtidspensionerna: ”Jag tycker det varit för lätt att få förtidspension. Man måste fokusera mer på förmågan. Varje arbetad timma är en timma för välfärden”.

Sveningsson och Jangenäs menar att dagens arbetsmarknadspolitik ägnar tid åt dem inte behöver hjälp, nämligen de två tredjedelar av de jobbsökande som faktiskt klarar att få jobb på egen hand. Däremot försummas den tredjedel som verkligen behöver hjälp, som inte kommit in överhuvudtaget, eller sitter fast i långtidsarbetslöshet. Det handlar om utsortering, eller utslagning, konstaterar de.
En stor andel i gruppen har varit utan jobb i 5 av  8 år under 2000-talet!  
Det rör sig inte om en miljon, men bra mycket över 100 000 personer, enligt utredarna, som ser 2000-talet som ett förlorat årtionde för dessa människor och för den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Även s-regeringen får sig en skopa kritik för sin oförmåga att sätta in de rätta åtgärderna.
– Det här är ett problem som inget parti tagit sig an, säger Bo Jangenäs, som fick medhåll av LO-ordföranden. Hon var kritisk till sitt eget partis insatser på det här området i synnerhet under den senaste tiden de satt vid makten.

Gruppen är inte hjälpt av rabatter till arbetsgivaren, för de anställs inte i alla fall, det som behövs är utbildning, anser rapportförfattarna.
Och att försämra a-kassan är direkt kontraproduktivt. Levi Sveningsson:
– All social forskning säger att det är väldigt allvarligt att bli arbetslös och än värre att samtidigt bli marginaliserad.
Wanja Lundby-Wedin tror ändå att arbetsgivarna kan ta emot även ”lågproduktiv” arbetskraft, men inte utan morötter. Arbetsmarknadspolitik ska riktas mot individer, inte mot grupper.
– Tanken att arbetsviljan ska prövas genom att söka x antal jobb som man inte är kvalificerad för är felaktig. Kan man tänka sig något mer deprimerande!

En framtida väg, enligt tankesmedjans rapport är att satsa på yrkesskolan i gymnasieskolan för ”arbetarungdom och arbetarjobb”. Vad ska annars hända med den halva årskull som inte går till högskolan och inte klarar kärnämnena?
Tongångångarna känns igen från de välmenande icke kravställande vuxna som exempelvis sett till att 40 procent av barnen på Johannesskolan i Malmö inte klarar kraven till gymnasiet, trots att de säkert har lika stor begåvning och förmåga som medelklassens barn.
Eftersom skolan är enda platsen där det finns chans att röra sig socialt så låter receptet från arbetarrörelsens tankesmedja något mossigt på den här punkten. Bättre lärare och mer krav skapar betydligt fler möjligheter för arbetarnas barn. I synnerhet om man betänker att 7 av 10 jobb i dag tillsätts med högskoleutbildade människor.

Jangenäs och Sveningsson har gjort en insats när de punkterat utanförskapsballongen och den borgerliga retoriken i frågan. Det är bra att de lyft fram vilken grupp som det egentligen handlar om. Om den ska kallas ”utanför”, ”utslagen” eller ”utsorterad” verkar vara ett politiskt val. Men den hjälp som de behöver har ingen svensk regering ännu hittat receptet på. Att baka in den i utanförskapsgruppen verkar hursomhelst inte som någon hjälpsam metod.

Wanja Lundby-Wedin tog sista ordet när hon konstaterade: ”Utanförskapsbegreppet handlar om ovanförskap. Det är ett politiskt begrepp som vill ställa ett vi därinne mot dom därute. Det finns intresse av att tala om en massa som inte gör rätt för sig. Jag vill mönstra ut det där begreppet. Det är ett modeord från moderaterna. Låt dem behålla sin egen ordbok.