Det var igår förmiddag.
Kulturtanterna höll till i en liten källare på Södermalm i Stockholm. Vi var väl en 30 lattefarsor och pilatesmorsor och ungefär lika många barn som kommit för att se deras föreställning.
Det hela var enkelt upplagt. Kulturtanterna hade klätt sig i baddräkt och badmössa. De blåste såpbubblor, spelade på kam och mimade lite. Den mest avancerade specialeffekten var två jiggar (ett fiskebete av gummi, bra till gös) som byggts om till två sjungande badjävlar.
Men det räckte för Folke.

I en halvtimme satt han som förstenad. Det enda som rörde sig var hans underkäke som frenetiskt tuggade på ett pekfinger. Jag såg mig omkring. De andra ungarna satt lika stilla, flera av dem tuggade också pekfinger. En liten pojke blev rädd för apan bakom draperiet och en flicka kunde inte låta bli att sjunga med i visan om båten som blir våt om magen när det stänker.
I övrigt var det stilla. Folke har inte varit så lugn sedan han hade vinterkräksjukan.

Nu kommer jag att låta som en bitter Ulf Lundell men ändå: Det står mig upp i halsen att fondplacerare och andra lurendrejare kör Porche i det här landet, medan kulturtanterna får köra sina föreställningar i källare för inga pengar alls.
Bankernas fonder slår nästan aldrig jämförelseindex konstaterade SVT:s Uppdrag granskning nyligen. Fondplacerarnas jobb görs lika bra av apan bakom draperiet. Det är humbug.
Kulturtanterna, däremot, sysslar med magi. På riktigt.
På något annat sätt går det inte att förklara hur de fick min son att sitta som förtrollad i en halvtimme. Jag besitter inte den förmågan, tro mig.
Och jag har ändå en hel låda full med jiggar i min fiskeväska.
Tack för mig, trevlig helg och tack alla som läst.