Hela mitt liv har jag slagits för vad jag tycker, vad jag tror på, men nu har jag kommit till ett läge där jag ställer mig frågan: är det värt det? För vem och för vad slåss jag egentligen när de allra flesta i det här samhället aldrig står upp för någon annan än sig själv?

En gång när jag gick på gymnasiet så skulle jag och fem andra gå in på lärarrummet för att ställa en fråga. Medvetet ställer jag mig längst bak, för att någon annan för ovanlighetens skull ska gå först. Men så blir det inte. Istället öppnar den första personen dörren, och resten ställer sig bakom honom. Vem får gå först? Jo, jag. Det här är en händelse jag skrattar åt. För det är så typiskt. ”Hon som vågar får gå först.” Men om man hårdrar det så illustrerar det här hur samhället fungerar i stort.
Ingen vill gå först i ledet och ta smällen. Ingen vill ställa en obekväm fråga. Det är bättre att skydda sig bakom någon annans rygg. Vi känner nog alla till hur det fungerar på skolor, på arbetsplatser, mellan vänner och inom politiken. Det snackas skit, folk bryter förtroenden och få vågar konfrontera varandra. På många möten kan det sitta 17 personer som tycker att något är fel på en arbets­-plats. Tre av dem vågar
framföra sin åsikt. Resten håller tyst. Men när de kliver ut ur möteslokalen mals det på: ”Öh, vilket korkat förslag.” ”Varför sa de så för?” Det retar gallfeber på mig. Människor vill gärna klaga, men de vågar inte tala om saker för dem det berör.

Det finns också många människor som ena sekunden gulligullar med jobbarkompisar eller kompisar, för att i nästa sekund prata illa om dem. Och sen finns det människor som ibland går till personangrepp, istället för att använda sakargument. Jag är så less på att samhället är så här. Och det värsta av allt är att människor som beter sig illa ofta klarar sig. Däremot kan en person som står för vad han eller hon tycker få ta obefogade smällar. Jag är så trött på hur folk beter sig att jag frågar mig: Vem slåss jag för när få verkligen skulle stå upp för mig? Eller för andra?

Ibland vill jag ge upp. Jag vill sluta skriva och aldrig mer sätta min fot på ett politiskt möte. För vet ni? Livet skulle vara så mycket enklare om jag inte hade civilkurage. Men så inser jag att jag inte kan ändra på den jag är. För då vore jag inte jag.

JA
till en öppnare debatt om invandringspolitik.

NEJ
till inskränkta politiker.