Lön bättre än bidrag

Forskaren Sivert Antonsson är docent i handikappvetenskap vid Örebro universitet. Han tycker att samhället borde ha mer fantasi när det gäller hur funktionshindrade ska komma in i arbetslivet – särskilt när det gäller personer med begåvningsmässiga funktionshinder.
Oftast tänker man att en person först ska klara ett eget boende, sedan en utbildning, för att slutligen kunna få ett jobb.
Man kan hellre göra tvärtom: Anställning först, och sedan träning. Genom att jobba kan man skaffa sig förmågor som gör att man efter ett tag klarar av ett eget boende. Och utbildningen går oftast bättre för den som har ett jobb. Man blir mer motiverad när man omedelbart kan få användning för ny kunskap.
– Det finns olika vägar att gå. Vi kanske är för bundna i vårt tankesätt, säger Sivert Antonsson.

En som håller med honom är Ingela Stadhe, ombudsman på FUB, Föreningen för utvecklings­störda barn, vuxna och ungdomar.
Dagens unga funktionshindrade är mer inriktade på att arbeta än gårdagens. Men samhället ser dem som vårdtagare i stället för arbetskraft, tycker Ingela Stadhe.
Till exempel har arbetsförmedlingarna ofta dålig beredskap. De hänvisar ofta till kommunens dagliga verksamhet i stället – en verksamhet som på många sätt är bra, men sällan är inriktad på att deltagarna ska få jobb.
– Man kan göra mycket mer. Det är en arbetskraftsresurs som inte tas tillvara, säger Ingela Stadhe.
Det de funktionshindrade skulle behöva är ett mer individuellt bemötande. En personlig coach, som kartlägger deras förmågor och behov, och hjälper till i kontakter med myndigheter. Allt med målet att de ska komma in i arbetslivet, så att de blir delaktiga i samhället.

Den svenska handikappolitiken har just detta som mål, att funktionshindrade ska leva som andra och vara lika delaktiga i samhället.
De bör så långt som möjligt ha jobb med lön i stället för om-sorgsverksamhet med bidrag. På flera håll i landet finns projekt som syftar till detta.
Ändå har utvecklingen gått åt motsatt håll. Allt färre funktions-hindrade har vanliga jobb. Kraven har höjts och stressen har ökat, så att bara de med störst kapacitet kan klara arbetet.
Ungefär hälften av de utvecklingsstörda som hade jobb med lön i början på 90-talet, hade inte jobbet kvar 1995.
Nu minskar arbetslösheten, men inte bland funktionshindrade. Kommunal hade i november 3 000 färre arbetslösa medlemmar totalt, medan gruppen funktionshindrade öppet arbetslösa hade växt med 200 personer.

Kommunalarbetaren har skrivit om ett projekt i Norrköping. 23-åriga Sandra och fyra andra kvinnor med lindrig utvecklingsstörning har fått utbildning och arbete i äldreomsorgen. De har fått ökad självkänsla och får lön i stället för bidrag. Den övriga äldreom-
sorgspersonalen har fått det mindre stressigt. De gamla får mer service och kontakt. Kommunen får arbete utfört istället för att behöva skapa sysselsättning.
Både Sivert Antonsson och Ingela Stadhe tycker att det projektet är ett föredöme, som visar att det är möjligt för flera myndigheter att samverka på ett bra sätt.
I Norrköping har man också tagit det ”relativa handikappbegreppet” på allvar. Det är ett synsätt som innebär att ett handikapp inte är något som en person alltid har. Ett handikapp är i stället något som uppstår i situa­tioner där kraven överstiger personens förmåga. Om man alltså anpassar kraven, så uppstår inte något handikapp.
Det betyder att en rullstolsburen person inte är handikappad på en arbetsplats med breda dörrar och låga trösklar. Och en person som har svårt med tids- och rumsuppfattning är inte handikappad med bra tekniska hjälpmedel.

Arbetsgivarna har ganska goda förutsättningar att kunna anställa personer med funktionshinder. Det tycker Vivi Jacobsson-Libietis på Sveriges Kommuner och Landsting.
Hon uppskattar de stödformer som finns, som lönebidrag, utvecklingsanställning och trygghetsanställning. Arbetsgivarna kan inte bara få bidrag till lönen för en person med funktions­hinder, utan också till viss utbildning och anpassning av arbetsplatsen.