Barns brev till Bris kan handla om orättvisa lärare, mobbande kompisar, elaka lärare, eller svåra konflikter i familjen, exempelvis i samband med skilsmässa, misshandel eller drogmissbruk. 2007 hade Bris drygt 21 000 barnkontakter. (Läs mer i SvD och Aftonbladet.)

De mejl som publiceras i deras årsrapport 2008 är hjärtskärande läsning:
” Jag vill verkligen ha hjälp nu! Jag skär mig, jag
dricker, jag röker. Jag har blivit våldtagen och jag
känner mig fruktansvärt äcklig och värdelös. Jag
har sagt åt mamma att kontakta BUP, men hon
säger att hon inte orkar gå på möten med mej.
Hur ska jag få hjälp, vem kan jag vända mig till.
Vart ska jag gå? Vem ska jag ringa?
Mejl från flicka 14 år

”Vi har en lärare som kallar oss dumma saker.
Han tar tag i oss jättehårt och skriker så att
man får jätteont i öronen.
Mejl från flicka 11 år

”Jag har bytt skola i hopp om att få vänner, men
eftersom jag inte känner någon i min nya klass så
vet jag aldrig vad jag ska prata med dom om.
Mejl från flicka 13 år

”Hej Bris! Idag tänkte jag ta självmord! Men det gick
inte! Jag vet inte varför men det bara inte gick. Det
känns inte som att någon bryr sig eller tycker om
mig längre. Känns som att jag bara är i vägen över
allt! Mammas nya kille hänger upp sig på allt jag
gör. Han nästan ströp mig och putta mig ner för
trappan när jag inte åt upp maten. Jag började
skära mig för jag var ledsen varje dag och natt.
Är trött och sover dåligt.
Mejl från pojke 14 år

Barn som mejlar eller ringer Bris måste tas på allvar, vi har sett att dessa självskattade besvär faktiskt medför en ökad risk för självmord och självmordsförsök, säger Eva Waltré, samordnare för BRIS stödverksamhet.

Flera studier, bland annat från Folkhälsoinstitutet, visar en ökning av psykisk ohälsa bland barn och unga. Svenska barn mår bra jämfört med barn i många andra länder, ändå upplever mellan 10-15 procent psykisk ohälsa. Och av dem är det alltså betydligt fler flickor som kontaktar exempelvis Bris.

För många killar är det en hög tröskel att ta sig över när de behöver söka hjälp. Det kan vara en förklaring till att det är så förhållandevis få pojkar som hör av sig. Deras värld och kraven att leva upp till mansbilder, präglad av machoideal, är ofta hinder för at söka hjälp. Att gå till kuratorn kan uppfattas som ett nederlag.

Karin Johansson, utredare på BRIS, har gått igenom samtal och mejl från killar:
– Pojkar kan översvallas av okontrollerade aggressioner, Deras sätt att uttrycka desperation och förtvivlan är samma sak som när flickorna skär sig eller självsvälter.

Flickor säger oftare än pojkar att de mår psykiskt dåligt. Det är också betydligt fler unga kvinnor än män som söker hjälp inom psykiatrin. De funderar oftare på självmord och de skadar sig själva. De sliter mer än killar med höga krav och förväntningar på att vara perfekt, och är i högre grad än killar objekt i relationer. De har, liksom killar, en oklar bild av sexualitet, det är ömsom extrem frigjordhet med fylla och kompisknull, ömsom risk för att bli baktalad som ”hora”. Här har killarna fått rätten att definiera och formulera dagordningen och bestämma vem som duger och vem som inte håller måttet.

Tyvärr spelar tjejerna själva ibland med i detta destruktiva mönster, genom att välja bort de sjyssta killarna och hellre hänga med de ”farliga”, i alla fall innan de fyllt 18. Och både tjejer och killar förvärrar sin risk att få psykiska besvär genom sin farligt höga och stigande alkoholkonsumtion eller experiment med knark. Den delen av problemet talas det ofta tyst om. Men många unga vet att fyllan och ångesten dan därpå kan öka driften att skära sig.

Och även pojkar kan vända sin förtvivlan inåt och få ont i magen och huvudet, få ätstörningar och depressioner.

Men vems problem får mest uppmärksamhet och vad gör vi vuxna för att bryta utvecklingen och hjälpa de utsatta barnen? Hur bryter vi killarnas farliga manlighetsideal och stärker tjejernas självkänsla?
Unga män som sparkar ihjäl varann mobiliserar stora demonstrationer mot våld, medan våldshandlingar mot flickor och kvinnor knappast fyller gator och torg på samma sätt.

Bris rapport är bra, för den andas förståelse för hur kulturer och beteendemönster styr könsrollerna på ett sätt som gör både pojkar och flickor till offer. De pekar också på att nedrustningen i offentliga sektorn gör de utsatta barnens situation än värre. Att mellan 10 och 15 procent av våra barn ska behöva leva i en värld ekande tom på förståndiga och trygga vuxna är ett välfärdsproblem som borde ligga högst upp på dagordningen, både politiskt och privat.