En röd linje till två världar

– Å, nej. Kolla dubbelhakorna.
Karina Westgaard rynkar pannan och kisar för att slippa se sig själv i tv-rutan.
Det är en mörk måndagskväll i november på fritidsgården i Bredäng, en av miljonprogrammets förorter utanför Stock-holm. Projektet 1173 har filmträff och ungdomarna har samlats framför tv:n för att se deras senaste film.
– Du är ju värsta stjärnan, Karina.
– Ja, tjena. Den här få ni aldrig lägga upp på Youtube.
– Det har vi redan gjort.
Karina gömmer ansiktet i händerna och alla skrattar.

Varannan vecka tar ungdomarna från Bredäng tunnelbanan till Östermalmstorg inne i centrala Stockholm för att gå på fritidsgården där. Veckan därpå är det gården ute
i Bredäng som gäller. Som den här måndagen, den första efter höstlovet och det är dags att planera aktiviteter och se film. Det är fullt på gården och omöjligt för någon som inte är hemma här att veta från vilken sida av stan tjejerna och killarna kommer. I bulsiga täckjackor och varma mössor hänger ungdomar på stolar runt de runda borden inne i kafeterian. Den slitna lokalen väcks till liv av prat och skratt och mitt i sorlet hörs ett gällt skrik.
– Va äckligt, en råtta!
Emilie Ängfors är 16 år och går på Kungsholmens gymnasium inne i stan. Hon är numera en flitig besökare på gården i Bredäng och den här kvällen har hon sina två råttor med sig. Något som inte uppskattas av alla.
Det var för sju år sedan som Karina West-gaard och AnnCi Hofström träffades för första gången. Karina jobbade på fritidsgården i Bredäng och AnnCi arbetade som fältassistent på Östermalm och ungdomarna skulle tävla mot varandra i en fotbollsturnering. Förort mot inner-stad. Det var här idén om ett inte­grationsprojekt tog fart.
– Det snackades en massa inne
i stan. Ungarna på Östermalm var rädda för ungarna här ute i förorten som de tyckte åkte till stan bara för att slåss och sno deras grejer. Det började bli en rasistisk stämning och vi ville försöka minska fördomarna, säger Karina.

AnnCi Hofström, projektledare, Emilie Ängfors, Johannes Johnström, Ruben Ström, Daran Beyazgül och Omar Essarraj väntar på att antirökfilmen med fritidsassistenten Karina Westgaard i huvudrollen ska börja.

Tillsammans gjorde de upp framtida planer för projektet. Att det skulle handla om musik var självklart och från början fanns planer på att göra en musikal, men det blev för krångligt att få ihop alla på ett ställe på en och samma gång.
Så kom de på det här med film. Ungdomarna skulle få jobba i mindre, integrerade grupper och tillsammans göra egna låtar och filmer.
– De blev taggade direkt när vi kom med idén. Med filmerna fanns det något bestående som de kunde visa upp och säga: ”Titta, det här har jag gjort.”
Projektets namn kom till när en ensamstående mamma undrade varför bidraget på 1173 kronor som staten månadsvis ger ensamstående föräldrar inte höjts på tolv år.

Den 30 november är det Ickevåldsdag på Fryshuset i Stockholm. 1173 är där för att tala om projektet. Efter visningen av Gabriellas sång, en film om saknaden efter en vän som tagit sitt liv, blir det helt tyst i salen. En av Fryshusets lärare sträcker försiktigt upp handen och ber om ordet.
– Det är sådan otrolig kraft i filmerna att jag måste stålsätta mig för att inte börja gråta.
Överallt där filmerna visas möts de av berörda vuxna. Är det verkligen så här våra unga har  det? Arga, ledsna och besvikna ungdomar som känner sig borttappade i en värld där vuxna inte förstår eller är närvarande.
Ruben Ström är 16 år och kommer från Bredäng. Han har varit med i projektet i ett år nu och han tycker att det är bra att filmerna visas för föräldrar.
– Ofta börjar de tänka efter att ha sett våra filmer. Är jag så där? Jobbar jag för mycket?

Flera av filmerna handlar om frånvarande vuxna. När ungdomarna själva fick välja vilka teman de ville arbeta med så var de överens om att de ville göra film om hur mamma och pappa inte finns där. Karina berättar att trots att frånvaron ser olika ut för barn
i innerstan och förort så är känslan alltid den samma. På Östermalm spenderar de unga helger ensamma i lägenheter medan föräldrarna är i sommarhuset. I Bredäng är det många barn som lever med en ensamstående förälder, barn som aldrig får träffa sin mamma eller pappa.
Någon i publiken frågar vad projektet betytt för integrationen. Har det blivit lugnare på stan? AnnCi och Karina är snabba att svara.
– Det handlar inte om hur brottsstatistiken ser ut utan vad varje enskilt möte betyder. En möter en. Det är vår paroll. Det är så vi kan göra skillnad.

Åhörarna i Fryshuset fnittrar förtjust när de ser ”De första ljuva åren”, ungdomarnas version av Lasse Stefantz dansbandsklassiker. Karina berättar att de som var med och gjorde filmen fick mycket respekt ute
i förorten för att de vågade ställa upp och göra något så töntigt som dansbandsmusik. Och det här var innan tv-serien Lennartz, säger hon. 
Ruben Ström tycker att filmen visar just hur viktigt integrationsprojektet är.
– För många ute i Bredäng handlar allt om att ha en hård attityd. Genom 1173 får de en chans att visa att de har så mycket mer än bara den där tuffa ytan. Att de faktiskt har något att säga.

Vad tycker du om 1173?

Johanna Kumlin, 20 år, Bredäng
– Jag gick med i projektet för fyra år sen. Vi var många som var besvikna på fritidsgården här ute och när Karina drog i gång 1173 fick hon med sig en massa ungdomar härifrån. Ofta finns det ju ingen direkt orsak för de i innerstan att åka ut till förorten och därför är det bra med ett sådant här projekt. Vi är inte så olika som många tror. Bakom fasaden finns något annat.

Matilda Prada Hellberg, 16 år, Lidingö
– Alla har ju inte blivit bästa vänner bara för att vi är med i det här projektet, men bara det att folk från innerstan faktiskt kommer ut hit är ett stort steg. Jag kommer ihåg första gången vi åkte hit, då var det många som var livrädda och så är det inte längre. En del har ju faktiskt blivit bra kompisar.

Daran Beyazgül, 16 år, Bredäng
– Det här är nytt för mig. Jag har bara varit med i projektet i tre veckor. Många av mina kompisar är med, så då tänkte jag att jag skulle testa och det är bra. Jag har varit med i min första film nu.