Nattvak med Therése på hjärtkliniken

När Therése och sjuksköterskan Teresia Hemmingsson går igenom patienterna och vad som ska göras under natten ringer telefonen. Någon från St Görans sjukhus talar om att en patient med misstänkt infarkt är på väg i ambulans. Dova skrik hörs utifrån korridoren.
– Det är trean!
En av undersköterskorna spring­er iväg.
Genomgången av patienterna är avklarad och personalen från dagpasset går hem. Då ringer telefonen igen.
– Ambulansen är här!

Therése Österblad har arbetat på Hjärtkliniken i snart ett och ett halvt år och hon säger att hon trivs alldeles utmärkt.
– Det är spännande! Vi får många akutfall hit och jag lär mig hela tiden mycket medicinskt. Speciellt på natten, då finns det mer tid att gå igenom patienterna.
Att jobba natt är något Therése har blivit van vid. Minst tio nätter i månaden blir det och även om hon i perioder kan känna sig lite trött har hon inga problem med sömnen.
– I början var det svårt att ställa om. Då kunde jag vakna av att jag var hungrig. Men nu sover jag gott, säger hon.  
En kvinna i landstingets ljusrosa patientrock går oroligt upp och ner i korridoren. Blinkande röda siffror från skärmar reflekteras i de mörka fönsterrutorna. Rum tre larmar igen. Hon har ont och vill ha smärtlindring.
– Det är vanligt att patienterna känner oro på natten. Då brukar vi sitta med dem en stund och prata lite, säger Therése.

Röntgen ringer. Patienten som kom in med ambulans är klar och kan hämtas. Therése och sjuksköterskan Jila Ghasemi förbereder en säng och tar med nödvändig utrustning: EKG-övervakning, syrgas, medicinväska och slemsug. Therése dubbelkollar att det finns syrgas i tuben innan de går ut till hissarna.
– Ambulanspersonalen skickar EKG till oss på avdelningen och ser det ut som en förträngning så skickar vi alltid patienten till röntgen först, förklarar Therése.
Den här gången är det en kvinna som har fått en propp i ett kärl och troligen haft en infarkt.

Vid midnatt är det lugnt på avdelningen och personalen passar på att äta.
– Jag brukar ta något lättare på natten. Idag har jag soppa med mig men oftast blir det bara mackor, säger Therése.
En av sjuksköterskorna har gjort sallad som hon bjuder på, men Therése nöjer sig med sin hemmagjorda linssoppa. I ena hörnet i köket hänger skärmar som visar patienternas EKG så att personalen snabbt ska kunna se om något händer.
Men ikväll är det lugnt.
– Det är inte varje natt vi kan sitta så här och ha trevligt, säger undersköterskan Fatou Faburay.
Läkaren Mattias Ekström tittar förbi för att fråga om patienten som just kom in. När han hör att allt är i sin ordning springer han vidare till akuten.

Ett larm piper i korridoren. Therése springer ut för att se efter.
– Men det här kan inte stämma. Skärmen visar ingen puls.
Therése går in till patienten.
– Det var bara några elektroder som lossnat. Det kan hända ibland när patienten sover och rör sig i sömnen.
Therése berättar att den senaste veckan har varit tung.
– Vi hade hjärtstopp två nätter i rad där patienten inte klarade sig. Då är det ruskigt att arbeta.  
Det är tyst på avdelningen nu. Sköterskorna sitter inne på expeditionen och småpratar. Therése börjar känna sig hungrig och tar ett äpple. Hon säger att hon inte är trött men gäspar när hon tittar på klockan.
– Jag kan nästan känna mig lite bakis när jag går av ett pass.
Ute börjar det ljusna och det är snart tid att gå hem och sova. Så många timmars sömn lär det inte bli innan Therése går på nästa nattpass.