Bilden är inköpt men visar ändå en situation som också gäller ett antal skolflickor och kvinnor i Sverige, som inte får, kan, eller vill bada tillsammans med det motsatta könet, eftersom detta strider mot deras muslimska tro. Detta leder till att skolflickor i Sverige inte får följa med på simundervisning, om den sker tillsammans med pojkar.
Att acceptera det är att acceptera ett könssegregerat samhälle, skriver Inger Stark och Maria Hagberg, båda initiativtagare till nätverket www.minheder.nu

De gör långtgående kopplingar mellan frånvaro av simundervisning och hedersrelaterat våld, och abortförbud i Polen och ser i största allmänhet en backlash för jämställdheten på olika områden.
”Med förvåning och skräck ser vi att de krav vi slogs för på 70-talet och framåt plötsligt inte gäller flickor och kvinnor med annan etnsik och/eller religiös bakgrund. Vi går med stormsteg mot ett könssegregerat samhälle”, skriver de i Aftonbladet (080110) och menar att det är fel när en skola, för att lösa problemet, tömmer en simhall och anställer en kvinnlig simlärare så att flickorna kan få den undervisning de har rätt till enligt skollagen.

Ja, vad ska man säga? Jag tycker rektorn visat ett stort engagemang för flickorna, som inte själva kan bestämma över detta. Lösningen är pragmatisk. Men är den hållbar i längden? Samtidigt finns ju huvudproblemet kvar. Flickorna får inte bada tillsammans med pojkar och kan därmed inte njuta av en vanlig dag på stranden med sina kompisar. Och alla rektorer kan kanske inte göra som denna, och hur får flickorna då sin simundervisning, om föräldrarna vägrar dem detta i en vanlig klass? Tankarna går till Iran, där stranden ända ut i vattnet är delad med en avbalkning och där kvinnorna på sin sida badar med kläderna på.

Att vi inte lite mer högljutt ifrågasätter detta är kanske en smula märkligt. Är det en missriktad hänsyn och rädsla för att verka religionskritiska eller allmänt fientliga till invandrare? En befogad rädsla, tyvärr, men att inte föra diskussionen är att svika flickornas rätt till lika utveckling som sina bröder i Sverige.
Hagberg och Stark  funderar, liksom jag själv, över varför vi inte ställer frågan varför, när det gäller flickor och pojkar som växer upp med invandrade föräldrar. Varför kan hon inte bada med pojkar? Har flickor och pojkar  lika möjligheter att utvecklas i sina liv? Och om inte, varför diskuterar vi det inte lite oftare? Är det hjälpsamt mot flickorna? Är det bra för pojkarna?

KA:s kolumnist och  frilansmedarbetare Cheko Pekgul har tagit upp frågan i sju artiklar i Kommunalarbetaren under vinjetten flickor och pojkar. (Belönad med fackförbundspressens pris för bästa reportage i november 2007).
I den avslutande artikeln får integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ge sin syn. När det gäller sim- och religionsundervisning ger hon ett klart besked (KA 12/2007):
”Jag skulle vilja skicka ett budskap till lärare och ledning i skolorna: underskatta inte barnens förmåga för att de har annat modersmål eller en annan bakgrund. Vi kommer tillsammans med Utbildningsdepartementet att skicka tydliga signaler: inget barn ska få slippa några ämnen på grund av kultur, tradition, eller religion. Man tar alledeles för stor hänsyn till föräldrarnas önskemål så att barnen slipper olika ämnen. Människor som engagerar sig, bryr sig och pratar med föräldrana på ett bra sätt kan göra stor skillnad för många flickor.”

Just det sistnämnda känns som en viktig ingång. Att lära känna varandra och umgås är en ypperlig väg till förståelse. Men mötesplatserna är få, i vår segregerade värld, och skolan blir allt mer uppdelad efter vad föräldrarna tycker att barnen ska lära sig. De vänskapsband med svenskfödda, som betytt mycket för några flickor i våra reportage, inte minst för att de träffats familjevis, blir allt svårare att få till, när vi bor på olika håll och aldrig träffas i skolorna. (Nu är det ju inte så överallt, men trenden är oroväckande). Påtagligt är det också att de föräldrar som intervjudas i våra artiklar inte ser på sig själva eller sina barn som ”svenskar”, utan svenskarna är ”dom andra”. Ett vi- och dom-tänkande fast med omvända förtecken alltså.

Någon snabb fix-it-lösning finns förstås inte. En vuxen kvinna som bär slöja och som inte vill bada med män väljer förhoppningsvis detta själv och har all rätt till detta! Olikheter och religiös tro är en del av demokratin. Men att vända bort blicken från omyndiga skolflickor som inte får bada, eller delta i exempelvis sexualundervisning, är, som Stark och Hagberg skriver ”att ha dubbel bokföring när det gäller mänskliga rättigheter.”