Jobbet är att finnas men inte synas

Det är lätt att komma för nära. När är jag personlig assistent och när är jag kompis?
Plötsligt har gränserna suddats ut och du sitter där i soffan och firar jul tillsammans.

I en av datasalarna i kommunhuset i Botkyrka sitter en grupp personliga assistenter och talar om etik och om hur svårt det kan vara att sätta gränser. Vem ska bestämma vart gränsen går? Den personliga assistenten eller brukaren?
25 personliga assistenter från Botkyrka och Södertälje kommun har läst en teoretisk distanskurs i personlig assistans i två terminer vid Linköpings universitet. De flesta uppgifterna har de löst hemma framför datorn men tre gånger varje termin har de träffats och haft föreläsning och diskussioner.

Idag är det kursavslutning och muntlig slutexamination för eleverna. Läraren Annika Taghizadeh Larsson sätter igång ett samtal om gränssättningar, etik och om hur vi kan använda våra lagar och förordningar i praktiken när vi jobbar.
Sara Fadavi arbetar som personlig assistent åt ett barn i Botkyrka kommun.
– Jag måste ha en bra relation till föräldrarna så att jag kan ha tydliga diskussioner med dem vad jag ska göra. Jag ska inte bli någon extramamma. Jag är personal som ska finnas där när jag behövs, säger hon.
De andra runt bordet nickar instämmande. Det här med att sätta gränser är en viktig fråga som har återkommit under hela kursen. Det blir en högljudd diskussion kring bordet där alla vill dela med sig av sina erfarenheter.

Naimah Kahang arbetar som elevassistent i Botkyrka och hon berättar om hur hon, som muslim, kan tycka att det är svårt att hjälpa en brukare att dricka alkohol men att hon i sin yrkesroll måste respektera brukarens behov. Ett dilemma som flera av kursdeltagarna kan känna igen sig i.
Diskussionerna under kursen har hjälpt kursdeltagarna att börja tänka i nya banor.
– När jag började arbeta tänkte jag inte så mycket på etik. Nu gör jag det hela tiden. Som det här med tystnadsplikt. Om det uppstår en konflikt med brukaren, vad kan jag då säga till min chef eller till de anhöriga?, undrar Naimah Kahang.

Under kursen har deltagarna diskuterat lagar och hur de kan tillämpas i praktiken. Personliga assistenten Djamila Benmiman har arbetat i yrket i tolv år och hon tycker att det kan vara svårt att förstå lagarna.
– Enligt lagen så ska vi inte diskriminera. Men vissa brukare kräver att få enbart kvinnliga assistenter och vissa vill bara ha assistenter som pratar flytande svenska. Det är ju diskriminerande, säger hon.
Arbetet som personlig assistent är komplext. Du ska finnas där men helst inte synas, vilket gör att konflikter kan uppstå.

Katarina Lundborg, kursansvarig.

Utbildningen startade efter att personliga assistenter hört av sig till facket och efterfrågat en särskild utbildning för dem. Kommunal tog kontakt med Linköpings universitet och tillsammans gjorde de upp en kursplan.
– Flera kommuner runt om i landet har ringt och visat intresse för utbildningen, berättar kursansvarige Katarina Lundborg och hon tycker att kursen borde vara obligatorisk för alla som vill arbeta med personlig assistans.

Fyra röster om kursen

Shanthi Desilva, 51 år, personlig assistent, Botkyrka
– Det bästa har varit att jag har lärt mig mycket om hur handikappspolitiken ser ut i Botkyrka och hur det ser ut i samhället. Jag har också lärt mig hur viktigt det är med öppenhet och ärlighet inför andra. Jag har mått bra av att få träffa andra som arbetar som personlig assistent och får höra hur det ser på bemötandet av brukare.

Djamila Benmiman, 50 år, personlig assistent, Botkyrka
– Det är bra att vi har diskuterat vad lagarna LSS, LASS (*) betyder. Vi har haft många diskussioner om vilka konflikter som kan uppstå och det är bra att höra hur andra löser sina problem. Vi har pratat mycket om tystnadsplikt och hur man ska sätta gränser.

Naimah Kahang, 49 år, elevassistent, Botkyrka
– Vi har fått träffa människor som arbetar med handikappade, sjukgymnaster till exempel, och det har varit viktigt för mig att få se hur de jobbar. Vi har talat mycket om hur vi ska uppträda på arbetsplatsen och visa respekt för brukaren. Att det är viktigt att tänka på hur man är klädd och inte komma till jobbet i för kort kjol till exempel.

Cecilia Brauer, 42 år, verksamhetsledare, Botkyrka kommun
– I det här yrket handlar det om hur du är som individ. Du måste kunna se brukarens behov. Det är det viktigaste, då kan en sådan här utbildning vara mycket bra och stärka dig i ditt arbete. Vi på kommunen har som mål att låta så många som möjligt gå den här utbildningen, men som med allt annat handlar det om pengar.

(* = LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LASS – Lagen om assistensersättning)