Sveriges Radios korrespondent i Moskva heter Maria Persson-Lövgren. Hon är utmärkt. Inte för det hon rapporterar, för det är samma vanliga elände sedan 10-12 år tillbaka.
Men för rösten. Den är sorgsen, deltagande, ömsint. Mest uppgiven en grå måndagsmorgon, något mer munter närmare helgen då Ryssland överlevt ännu en vecka utan katastrofer.
Anna Politkovskaja skrev som radio-Maria talar: sorgset, ömskt, bitskt. Bara än mer sorgset och fränt som hos en mycket älskande kvinna som blivit mycket bedragen,
Anna Politkovskaja är den världsberömda reportern på tidningen Novaja Gazeta som ifjol höst sköts ned utanför sitt hyreshus i Moskva. Antagligen var det militären som hämnades. Mordet kommer aldrig att klaras upp.
Förklaringen ger Anna Politkovskaja själv i sina efterlämnade och nu publicerade dagböcker. Ryssland har ingen oberoende rättsskipning, inga självständiga åklagare, knappt en hederlig polis. En Martin Beck eller en M. Poirot skulle inte ha mycket att hämta i den rättsröta som kallas Ryssland och som leds av en president som Politkovskaja och bittra intellektuella kallar ”dvärgen i Kreml”.
Finns det något hopp för Ryssland? Ungdomen? Den flyttar utomlands, drogar ned sig eller enrollerar sig i Putins svarta ligistgarden. Demokraterna? Hopplöst splittrade, enligt Politkovskaja. Och folket?
”Ryssarna önskar sig verkligen en bättre tillvaro men vill inte kämpa för den. De förväntar sig att allt ska regna ned från ovan, och om det som regnar ned från ovan är förtryck så finner de sig i det”, konstaterar den mördade ryska journalisten.
Den modigaste de hade.
